Nadia Nair är göteborgaren som tänkte lämna musiken, men ångrade sig. Nu kliver hon äntligen ut ur inspelnings-bubblan och släpper sin egenproducerade debutskiva, och det firas med releasefest på Nefertiti i helgen!
Du släppte din debutskiva Beautiful Poetry den 4 mars, hur känns det?
– Det känns på ett sätt overkligt, som att kliva ut ur en bubbla, det har varit både en smärtsam och helande process. Mina låtar har fått ta så många former innan de nått hit och på vägen har jag vuxit så mycket med dem. Jag känner mig otroligt stolt, jag har gjort något som jag fått höra att jag inte kunde. Det blev mitt bränsle under hela resan. Ingen kan avskräcka mig.
Du verkar syssla med mängder av saker, hur kommer det sig att det blev en skiva?
– Det var liksom inte planerat egentligen. Jag hamnade i ett kreativt flow och plötsligt satt jag där med en jävla massa låtar och inspiration hämtat långt långt långt bak i tiden som jag inte tänkte låta gå till spillo. Jag gör det jag alltid velat göra, ha en samling av något jag komponerat själv för att visa vem jag är. Lite blev det också ett album för att folk tjatade om att albumet är på väg att dö och att jag borde göra EP:s och ”hit-singlar” istället.
”Jag har alltid trott att musik kan skapa revolutioner”
Du har beskrivits som en kombo av M.I.A och Seinabo Sey, hur skulle du själv beskriva dig?
– Jag vet att folk lätt letar efter jämförelser och ofta kvinnliga sådana, när man är en kvinnlig artist, jag blir otroligt smickrad för jag älskar verkligen Seinabo och M.I.A och inspireras som fan av såna artister, men jag gillar att fokusera på musiken istället. Jag känner att det jag gör inte liknar något annat just nu. Det är en clash av så mycket jag gillar. En stor kristall som man bara kastar – tung och skör. En som intervjuade mig för ett tag sen beskrev det som indisk soul från 90-talet.
Varför släpper du på eget bolag?
– Musikvärlden i sig är rätt fantastisk. Den är byggd på kärlek, sorg och komplexa känslor som vi kreatörer gör till våra livsverk. Sen omsluts den av en bransch som kanske är ännu mer komplex än våra känslor, och som kanske inte alltid tar hänsyn till dem. Det är en svår balansgång. Man kan dra sig i håret över orättvisorna men som många andra branscher så är musikbranschen inget fenomen i sig där.
Berätta om framtiden!
– Mitt mål är att aldrig sluta utvecklas … jag vill alltid överträffa mig själv. När typ 60 miljoner människor är på flykt kan jag tänka: Vad ska min musik göra? Men det är min gåva och det enda jag är bra på, och det råkar vara ett universalt språk som alla förtjänar att höra, som alla förtjänar att förstå och ta del av. Jag har alltid trott att musik kan skapa revolutioner och krossa barriärer. Det har varit mitt bränsle sen jag var liten. Så jag kommer att fortsätta få ut det jag har inom mig, göra fler skivor och spela … Om jag kan få folk från alla bakgrunder att samlas på en plats för att känna en känsla av gemenskap genom den kärlek jag investerar i min musik har jag gjort något stort.
