Kapitel 1

Chapee

Trots att många blivit större rent kommersiellt, så är det få som är lika respekterade. Tillsammans med sin ständige vapendragare Abidaz, är han en av få som lyckats hålla sig relevant under mer eller mindre hela den svenska hiphophistorien. Och därför blir det Chapee som får inleda sagan om 2014.

Det är en av de sista nätterna i årets första månad. Efter den dassiga vintern har snön slutligen fått sitt grepp om staden och lagt sitt vita täcke över gatorna och den nybyggda nationalarenan. Klockan är ganska precis 01.00 och Chapee befinner sig i sin lägenhet i Hagalund, Solna. Han bor kvar i samma område som karriären började i för snart 20 år sedan.

Jag tänker att den här artikelserien ska heta 12 MCs.
– Okej?

Så, vad är din definition av en MC?
– Aha … Jo, det ska jag berätta. En real MC som man säger, det är ett väldigt starkt ord för mig. Nummer 1 är, man måste kunna freestyla. Det är A och O. Men nu kommer jag från en äldre skola och jag tror kanske inte att det ingår i den kursen av rap som ungdomarna av idag går. Jag vet inte hur de börjar lära sig, men jag vet att när jag var i en viss ålder så handlade allting om hur bra man kunde freestyla. Man ba, han där är en MC … vadårå? Han freestyla. Och när jag säger det menar jag att han kan prata om saker han ser i stunden och improvisera. Så om man bara ska vara kortfattad, en MC freestylar, en MC är påhittig, är entertaining. Man måste ha karaktär och, det kan låta självklart, kunna hålla rytmen, hålla takten, det är viktigt. Det är så mycket som en MC beskriver, alla har inte alla sidorna, vissa är starkare på vissa håll men, thats what a real mc is, för mig, a Master of ceremonies, an entertainer, you know …

Hagalund, Blåkulla, Blue Hill, 8 hus, 13 våningar, vars siluett ofta fått agera kuliss för urtypen av miljonprogrammet. Majestätiskt på sin kulle, blickande ut över sin stad, Solna. Det var på promenaderna, till och från skolan tillsammans, som allting började. Abidaz beatboxade mest och Chapee la sina första rader:

– Både jag och Abidaz gick på engelskt hemspråk och vi pratade engelska hemma så det föll sig naturligt för oss att skriva på engelska, vi pushade varandra och ba, det är det här som gäller liksom. Det är så sjukt när man tänker på det idag, för nu har hiphop blivit stort. Men då var det väldigt unikt att rappa i vår ålder och det var många som ba: ”va fan håller ni på med, vad slösar ni er tid på?” Så vi var före vår tid på många sätt och det är kul att se hur det har blivit och jag är glad att jag har hållit igång och fortsatt med det. För man hade lätt kunnat sluta. Det finns väldigt många roliga minnen … väldigt många tråkiga minnen också.

”Folk runt om i Stockholm kom för att hänga där, just för att de kände, shit det är något med det här området liksom”

Det finns en kreativ vibe i Hagalund då dessa promenader äger rum. Det är tidigt 90-tal och områdets många utövare gör Hagalund till ett centrum för hiphop. Musiker, konstnärer, graffare, breakdansare samlas på grillfester och housepartys på somrarna. Ett stall av lokala MCs inspirerar och utvecklar varandra med Cherno Jah och David Jassy från Navigators som organisatörer. Exilamerikanen Swingfly är där och hänger tillsammans med ADL, som även arrangerade breakdancekurser i Hagalundsparken. Som en sammanbindande länk finns Hernan Donoso eller Dj Boogie:

– Det där var personer som hade koll på det senaste, den fetaste hiphopen som kom in till skandinavien vad gällde vinyler. Då var det inte så lätt med studios, så de som var dj:s regerade, för de hade instrumentalerna som man kunde skriva till. Och i det här fallet i Hagalund, så var det Boogie liksom. Folk runt om i Stockholm kom för att hänga där, just för att de kände, shit det är något med det här området liksom, det fanns högt intresse och stor talang.

Ur denna miljö formas även den numer Roc Nation-signade Dj Stress som dj:ar och gör sina första mixtapes påhejad av Boogie:

– Han coachade oss, hur vi skulle framställa oss, vilka ord som inte var coola. Han har varit en väldigt viktig person i utvecklingen.

Chapee börjar ta sitt textförfattande på större allvar, gör spelningar med de äldre grabbarna från kvarteret och får med sig Abidaz, de uppträder och får tillgång till studiotid. Folk blir nyfikna på denna duo som drillade och skolade av de äldre är oerhört färdiga i sitt artisteri trots sin ringa ålder. De för samtal med skivbolaget BMG och producenterna Christian Falk och Dj Sleepy faller för dem. Under namnen Lil Pro och Chess medverkar de på singeln Life, som plötsligt gör dem till några av de hetaste rapparna i Sverige vid den tiden. Samarbeten med Robyn och kollektivet Blacknuss följer, de är 16 år.

– Vi spelade in låten i SAE studion vid Solna-station och hade aldrig spelat in i en så avancerad studio. Det var nästan den häftigaste upplevelsen för oss. Sen gjorde vi även inspelningen där för Sleepwalking från samlingsskivan Sidewalk Headliners, eller, den var faktiskt producerad i vår egna studio i Hagalund, men sen fick vi chansen att föra vidare filerna ner till SAE och de där var de stora inspelningarna från den tiden, som även hamnade på vinyl. Vilket var för oss helt sjukt, vi trodde inte det var möjligt liksom.

”Samarbeten med Robyn och kollektivet Blacknuss följer, de är 16 år”

Vid den här tiden hade ju Latin Kings, Petter och Ken med flera slagit igenom ordentligt, kände ni aldrig att ni borde rappa på svenska redan då?
– Vi spelade in och experimenterade väldigt mycket i vår studio. Vi har gjort väldigt mycket som aldrig kommit ut och väldigt mycket som försvann för att datorer kraschade och för att vi inte hade ekonomin eller resurserna för att backa upp saker. Jag och Stress brukade skolka från skolan för att göra beats och vi lärde oss hela studioprocessen själva. Vi hade faktiskt redan gjort saker på svenska då, som finns på något DAT-band från väldigt långt tillbaka. Men vi kände väl inte att det fanns några som var tillräckligt bra för att vi skulle vilja gå in i det och visa vilka som är bäst.

Är det viktigt att vara bäst?
– Framförallt handlar det om att vi alltid haft en fascination för språket och varit en nörd för nya ord, vi har verkligen studerat ordboken allihopa och ba, shit flippat ord! Det ska jag använda. Det är litteratur på något sätt. Jag tycker det är viktigt att ha gjort läxan. Vi blev skolade av de äldre, David, Andrés Avellán, Hernan, Cherno Jah, ADL, Swingfly med flera, de som vi såg upp till och som körde på engelska och var high class för oss. Man har fått höra mycket som yngre och fått acceptera att yo, fan det här är inte bra. Även om man själv kanske trodde det. Jag har jobbat på samma sätt med min brorsa, CUP. Han har gjort sin läxa och det vet jag för jag har varit där. När de var yngre och han, Marre från Stockholmssyndromet och några till, kom till studion och ba, ”jag har skrivit en text”, så var vi jättestränga mot dem och sa liksom, ”nej det här är skit”. Så de har fått ta den där smällen som jag back in the days. Det där är inte i takt, tänk på det här, och specifikt med CUP är jag jätteglad att se att han har utvecklats på det sättet han har gjort och att han idag kan säga till mig att, shit, du borde tänka på det här.

”Framförallt handlar det om att vi alltid haft en fascination för språket”

Efter Sidewalk Headliners blev det dock relativt tyst från duon. Skivbolagen ville då inte ha den typ av rap som Chapee n Chess sysslade med:

– Så då kände väl vi att då skiter vi i dem och släpper inget alls. Men vi har alltid hållit på och spelat in på egen hand och jobbat mycket underground. Jag jobbade i butik ett tag och snickare ett tag och vi har hasslat på olika sätt, man gör olika saker för att överleva. Men idag dj:ar jag rätt mycket och så har jag alltid producerat mycket sådär.

Men runt 2009-2010 började videos cirkulera på nätet, Chapee n Chess började åter ses på scenerna i Stockholm.

De var med på Stockholmssyndromets Lasta Remix, och något som kan ses som det första officiella framträdandet på svenska av Abidaz och Chapee, under namnet Chapstahman:
– Personligen blev jag jätteinspirerad av Stockholmssyndromet. Då tänkte jag, damn, det här börjar bli kul. Sen visade Abidaz att han hade skrivit massa saker på svenska som inte jag visste om och när han visade dem blev jag så jävla taggad för det var något annat. Jag tror det kommer sig från att vi skrivit så mycket på engelska att det lätt går att föra över ett arbetssätt och stil på ett annat språk.

Vad är på gång under 2014?
– Jag har min soloskiva Modesty, på engelska, som är klar och ska släppas. Den har hamnat lite mellan stolarna i och med att vi satsat på Abidaz nu. Men det har gjort att jag har fått jobba ostört med Modesty. Jag har alltid siktat på att komma utanför Sverige och bredda mina vingar, till exempel vara mer i Sydafrika där det finns en bra scen och jag har jättemycket kontakter och jag skulle även vilja ta med mig mina kunskaper till Malawi, hemlandet, och hjälpa fram talanger där, så det är lite planen. Men sen har jag och brorsan ett projekt på svenska som jag är väldigt exalterad över och tror kan ge mycket spelningar. Det kommer spegla, eller vi har en tanke om att vi ska ta det tillbaka till 90-talet lite grann, fast på svenskt hiphopvis. Jag tror aldrig jag varit så skapande som just nu.

”Jag fuckade ur helt. Jag smaschade min lur, men det var lätt värt det”

Så en kväll i mitten på januari, efter alla år, musik som försvunnit, strul i livet, fick han se en av sina närmaste vänner slutligen få den bekräftelse på sin kvalitét och kvantitét som folksjälen alltid känt till. Chapee var givetvis på plats i Skandinavium för att se Abidaz ta emot priset:

– Jag fuckade ur helt. Jag hoppade upp och ner och skrek och hade telefonen i en ficka som inte var stängd. Så jag smaschade min lur, men det var lätt värt det.

Med kommande släpp både på svenska och engelska under 2014 så är möjligheten stor att rollerna är ombytta och att den andre i en av svensk hiphops mest klassiska konstellationer, står överst på prispallen vid nästa års cermonier.