Annons ↓ Annons ↑

Recension: Eddie The Eagle

En klassisk underdog-historia, lika fånigt flamsig som underhållande. Den verklighetsinspirerade feelgood-skrönan Eddie The Eagle är nästan aggressivt barnslig, och inte på sättet du tror.

Vad dagens biokonsumenter uppskattar mer än något annat här i världen är inte romantik, psykopatiska seriemördare, febriga drogtrippar eller rättrådiga poliser. Nej, det må låta förföriskt – men det är helt enkelt inte längre sant. När vi går på bio idag vill vi helst resa i barndom.

Med alla former av rusmedel och stimuli bara ett andetag bort är det enda samtiden inte äger, det enda vi fortfarande inte kan konservera, tiden.

Verklighetsinspirerade komedin Eddie the Eagle, om den brittiske backhopparen Eddie Edwards resa mot Calgary 1988, är på samma vis som varenda Marvel-film en aggressiv appell till allt vi drömde om som små. I Eddies värld är det magiska möjligt; kroppen tål allt. Alla vinner. Ingen ångest slår rot. Inga pengar behövs. De framtidsscenarion du vävde som barn och sköt undan för att verkligheten blev en annan, med pissiga arbetstider och ryggacne och omogna avocados, kommer här besannas.

Eddie The Eagle tar vid i England, 1966. Eddie Edwards (Taron Egarton) är en närsynt grabb som torterar sina föräldrar med orealistiska ambitioner om att en dag tävla i OS, men till skillnad från andra individer avtar inte hans strävan med åldern. Via en rad omständigheter inser Eddie att backhoppning måste vara hans kall, och träffar snart på Hugh Jackmans Bronson Peary, som tar rollen som hans (alkoholiserade och burdusa) tränare. Tillsammans ger sig de båda ut på en mental och fysisk resa som leder mot OS – bakom dem hånler hela världen.

Eddie The Eagles universum är, helt i linje med sin barndomsanda, ren mysighetsmaximalism; vi får både engelska radhus och österrikiska alpmiljöer, sliriga sluskar och envetna nobodies. Genom allt löper en Reine och Mimmi i Fjällen-estetik och när Eddie triumferar dunkar frän 80-talssynth. Allt är olustigt gulligt och farligt inspirerande: plötsligt överväger du kanske att ta upp din gamla fotbollskarriär igen, trots att du alltid varit en veritabel bilolycka på planen.

”Plötsligt överväger du att ta upp din gamla fotbollskarriär igen, trots att du alltid varit en veritabel bilolycka på planen”

Regissören Dexter Fletcher och hans team lyckas emellertid inte bara med miljö och geist. Den kapitalistiska mytologi som Eddie The Eagle vilar på – släpp aldrig din dröm! – kräver en fiende, och friktionen mellan Eddie och de drakoniska krafter som motverkar honom svetsas fram på ett ovanligt rått vis. När den olympiska kommittén mördar alla Eddies försök till att nå OS framstår de inte som parodiska – utan som ett stycke k*kidioter. Här, och det är skickligt gjort, manar filmen inte till skratt utan vrede. Och denna sortens temperamentväxlingar blir viktiga.

Sämre lyfter nämligen komiken. Den enda som naturligt retar till skratt i ensemblen är Eddie pappa Terry (Keith Allen). Annars får vi ett potpurri av alla de humorkomponenter ett manusteam med för många målgrupper att tillfredsställa använder: Mycket kroppar som landar fel. Många scener vars slöa poäng är Eddies främlingsskap gentemot vuxenvärldens ritualer – sprit, sex, maskulinitet. Allt hade enkelt kunnat falla ned i något tvärfånigt, och gör så också ibland. Men förvånansvärt ofta står Eddie The Eagles underdog-tematik och fångar upp klichéerna, med en akrobatik värdig Rene Higuita.

Den urgamla berättelsen om att slå underifrån, då den presenteras rätt, bär i dagens samhälle fortfarande en våldsam attraktionskraft, och Eddie The Eagle träffar rent med slagträet: vi har överseende med Taron Egertons överlastade underbett, med vardagssexismen och flamsigheten – vi vill ju att Eddie ska lyckas. Och att han ska hoppa ihjäl sig. Men mest att han ska lyckas.