Det hade kunnat bli oerhört trevligt – det blev något helt annat. Djungeltrummans recensent har sett The Nice Guys, med Russell Crowe och Ryan Gosling i huvudrollerna, och kan inte låta bli att häpnas.

Actionkomedin The Nice Guys börjar med en naken, sargad kvinnokropp. Att irriteras över detta är inte svårt: I decennier har filmbranschen, i allt från pissiga kriminalserier till brösthåriga thrillers, skrivit in döda, nakna kvinnor i sina historier i brist på annat.

Jag säger inte att teamet bakom The Nice Guys är dumma i huvudet när de 2016 väljer att inleda sin film med en naken brud som dör åmandes på en motorhuv – eller jo det gör jag – men det är varken för att de är dåliga människor eller sexistiska gorillor. Valet vittnar rätt och slätt om en förbluffande fumlighet hos regissören Shane Black och hans manusstab. Och hade filmteamet begränsat sig till detta enskilda snedsteg vore allt enkelt att förlåta, men första scenen är tvärtom talande: Denna 70-talsförlagda historia känns, trots sin räta handling, lustigt omöblerad.

Holland March (Gosling) är privatdetektiv, Jackson Helley (Crowe) lever på att spöa upp folk, och båda blir motvilligt indragna i ett porrfilmsrelaterat seriemord. Snart måste de två lunsarna samarbeta för att hitta en försvunnen ung kvinna: Amelia (spelad av Margret Qualley) Med sig på färden får duon också Hollands kristet förnumstiga dotter Holly (Angourie Rice), som för att uppväga promillehalten.

”Visst kan Crowe och Gosling vara riktigt sluskcharmiga när de munboxas”

Att hävda att The Nice Guys inte innehåller åtminstone partier av trivsel vore oärligt. Crowe och Gosling kan givetvis vara riktigt sluskcharmiga när de munboxas med varandra samtidigt som de spöar upp någon pipig antagonist. Men filmen rymmer, på renromantisk göteborgska, mängder av bös som alldeles konsumerar den uppenbara grundpotentialen. För långa scener, väl utdragna komiska poänger. Det är som om produktionsteamet stoppar upp en nalle och bara fortsätter att trycka in bomull trots att stackarn håller på att explodera i alla sömmar – ”ser ni inte att ni förstör den” skriker någon och blir bortförd av vakter – men alla bara fortsätter stoppa.

Det bor också en oangenäm inkonsekvens i filmens själva takt. Tempot ömsom rasar ömsom kryper, lyckas sällan bero i den jazziga mellanpulsen – tänk när rusningstrafiken skingrats och Göteborg hämtar andan innan nattlivet – som komedier bör växla ned i när stolligheterna ska balanseras. Samma oljiga tilltal präglar skådespeleriet: ibland är allt klokt, ibland gulligt, men för ofta framhärdar radarparet Crowe och Gosling med finessen hos två grisar som delat en tunna öl och ska ta sig igenom den sista hinderbanan i Gladiatorerna. Eller så vuxenförställer sig Angourie Rice, eller så torterar Margret Qualley bioduken med sitt fanatiska kabaréöverspel.

Ett par biroller – den lille killen som vill visa sin ”stora kuk” till exempel – är visserligen ljuvliga. Men The Nice Guys leker för hafsigt med 70-talets Buddy cop-tradition, här finns bara svaga intentioner att transcendera – eller för den delen rättfärdiga – genren. Att en av få samtida filmer med originalmanus är så här trälig får mig att lida lite.

Vill du ha fler filmtips? Kolla här!