Amanda Werne har fastnat i Majorna, men står inte still för det. När Hagatrion pausar tar det egna projektet Slowgold över landet. Med två album på ett år och ett tredje redo i höst finns det ingenting annat än att fortsätta spela, fortsätta göra musik. Och aldrig tappa integriteten.

Amanda Werne är överallt. Skivor som hyllas, spelningar med obligatorisk närvaro och vackra fotoreportage.

Hon är lite sen. Fotografen, Carl-Einar Häckner och jag sitter utanför Lisebergs huvudentré och pratar om Carl-Einars duvor. Han har precis berättat att han börjat lyssna på Amanda och älskar det. Hon kommer gående från Korsvägen, över krönet och vinkar glatt när hon ser oss. Dagen och kvällen innan har Amanda Werne spelat in med Mattias Alkberg. Det som var tänkt att bara bli en låt blev istället sex.
– Jag älskar att sjunga på andras skivor, det är bland det roligaste jag vet. Det blev mer än jag trodde, men så är det när det är roligt och inte så prestationsfyllt, berättar hon.

Amanda har en guldig hatt på sig dagen till ära, hon matchar sin ihopmatchning Carl-Einar till mer än känsloläget. Utanför Kristallsalongen fastnar de framför en spegel.
– Åh herregud!!!! Jag döööööööör!!!! Hon brister ut i det hon oftast brister ut i, ett stort skratt. Carl-Einar inspekterar dem och utbrister:
– Det är nästan så att vi kan uppträda på kryssning när vi ser ut såhär. Amanda fortsätter skratta.

Hon föddes i Hammarkullen och flyttade därifrån med familjen när hon var fyra. Flyttlasset gick till Majorna. “Det var så billigt och bra där då”, berättar hon. Och även om det inte är lika billigt längre verkar Amanda tycka att det är lika bra, för kvar blev hon. Idag bor både hon och en inneboende i en lägenhet med en nyss nymålad guldig toalett.

Efter två skivor 2015 och en redo att släppas hösten 2016 är tid nog just det som Amanda inte besitter. Och på Liseberg väntar Taubescenen. Något hon sett fram emot länge, längtat efter, och spelat på innan, men aldrig som sig själv, alltid med andra band och projekt.
– Jag har spelat på Taubescenen gästat med två olika band. Scenen ser så liten ut från publiken, men den är väldigt stor, samtidigt som man kommer nära publiken. Det går liksom att dricka ett glas vin på scenkanten och vara alldeles nära.

Hon säger knappt jag. Hon pratar sällan i första person, hon väljer konstant det mer allmängiltliga “man”. “Man kommer så nära” “Man jobbar så mycket med sig själv.” Även det ytterst personliga hålls på avstånd.
Och det är just det allmängiltiga som hon gillar med Carl-Einar.
– Han har gjort så mycket för så många, det är så många olika människor som gillar det han gör. Det vill jag också göra. Utan att för den sakens skull kompromissa med mig själv för mycket.
Drömmen?
Att bli itu-sågad på scen.
–Då hade jag typ dött, alltså inte dött-dött, inte på riktigt, utan av glädje, det är min högsta dröm. Jag har drömt om varieté sen jag var liten och såg Äppelkriget. Det händer en massa saker på samma gång. Det är inspirerande som fan!

Om Amanda Werne vore en attraktion skulle hon vara Berg-och-dalbanan. Känslostyrd och full av liv. Hon är på högsta topp och sedan nere på marken. Allt händer samtidigt. Hon vill se så mycket, göra så mycket. Olika sorters musik och allt på samma gång.
– Det vi gjorde med Hagatrion kan jag sakna lite nu när vi har paus, vi har humor med när vi spelar, och det är skönt med det som ett slags avslappningsmoment. Jag jobbar på att ta det lite lugnt. Det går ju inte att göra allt, men det går att göra det som känns bra i magen?
Känns det bra i magen med Slowgold?
– Ja, det känns bra. Inför varje platta som man gör så är det alltid jobbigt, för man vet inte, det är svårt att veta när man är mitt i processen att veta vad fan man håller på med.
Är det alltid så?
– Ja, eller alltså, det är så lätt att se tillbaka och glömma att det varit svårt, att liksom bara se att det gick lätt och enkelt. Men så är det ju inte i stunden. Magkänslan är alltid närvarande, men hjärnan kan ta över, det är lätt att tänka för mycket. Det är en konstant strid inombords.

Det är väldigt lätt att hamna i att omedvetet börja ta hänsyn till de som man fått bra kritik av innan.

De två senaste skivorna har mött kritikernas lovord, prisats och hyllats. Med nästan högsta betyg överallt finns det utrymme för prestationsångest. Amanda är rädd för att börja ta för mycket hänsyn.
– Det är väldigt lätt att hamna i att omedvetet börja ta hänsyn till de som man fått bra kritik av innan. Det är enkelt att bli lite låst av det, tror jag, förklarar hon. Jag försöker ta bort hela vad-ska-folk-tycka, det går ju ändå inte att göra något åt det, det är utom min kontroll, så jag gör mitt bästa. Skulle jag börja tänka på det blir det bara jobbigare, fortsätter hon.

Hon har sjungit sen hon var pytteliten. I en familj full av konstnärer blev Amandas kreativitet musiken. Hon började spela fiol när hon var sju, gick vidare till klassiskt piano, testade gitarr och fastnade, och när hon var 15–16 år började hon skriva egna låtar. Om ungefär samma saker och känslor hon skriver om nu.
– Det är nog mer uttrycket som utvecklats, i och med att jag vuxit som person har låtarna också vuxit.

Musiken blev Amandas utlopp, en välbehövlig ventil för att slippa bli emotionellt slutkörd. En utväg för att kunna gå in i sin egen värld och få utrymme att växa upp. Hon talar poetiskt, som om att hennes texter tar sig ur musiken och in i vardagssamtalet.

Efter de egenskrivna låtarna startade Amanda band. Raketmaskinen, döpt efter en bob hund-låt, och en av bandmedlemmarna, Johannes Mattsson, är kvar än idag. Men de har gått från dreampop till prärierock. Emellan Raketmaskinen och Slowgold dök Den Stora Vilan upp, och Hagatrion då, Hagabions, och sedermera Pusterviks, husband.
– Efter att jag sjungit med Den Stora Vilan, ville jag starta upp mig själv igen. Det första albumet med Slowgold släpptes 2012 och blev sågat, förutom av Mattias Alkberg som skrev en jättefin recension för Djungeltrumman, hon skrattar. Jag var nöjd med den skivan, eller jag är nöjd med den, förklarar hon, jag spelade in i bra studios och allt spelades in live, sen kommer en recensent och verkar mest ha problem med omslaget. Det gjorde mig ledsen då.

Vi är tillbaka på recensionerna. De som hon inte tar hänsyn till, men tycker om när de är bra. Och irriterar sig på när de är dåliga. Eller snarare när de som recenserar inte verkar förstå vad det är hon vill göra, men Amanda ser heller en provocerad recensent än en likgiltlig.

Jag läser upp den dåliga recensionen för Amanda. Den som mer kommenterar omslaget än musiken. Amanda fyller i orden, recensentens ord sitter kvar.
– Jag kan kan tycka att det är roligt nu, men just då var det jobbigt. Och det spelar så stor roll vem recensenten är och vem som lyssnar, alla tycker ju olika.

Men det är inte dåliga recensioner som skulle få Amanda att sluta. Nej, det handlar istället om integritet.
– Jag är rädd att jag plötsligt skulle vakna upp och inse att jag gjort en massa som inte är jag. Att min integritet är borta. Om någon annan fått bestämma för mycket över mig.
Vill du inte ha råd?
– Självklart vill jag ha input, men det är en balansgång.

Medan vi pratar ser jag ytterligare en i mitt flöde som länkat sin Spotify till Facebook och skanderar ut att hen lyssnar på Amandas skiva Glömska, och lite längre ner länkar någon till fotoreportaget i tidningen Kulturista.
Amanda är mitt i genombrottet, mitt bland spelningar, reportage, inspelningar och turnébussar. Men hon verkar inte känna av det själv.
– Man har ju alltid sitt, du kommer aldrig undan dig själv, så det är nog mest andra som märker det på det sättet. Jag är nöjd med det jag gjort, men jag kan inte stanna upp och tänka “det är nu det händer”. Jag letar hela tiden efter mig själv. Då kan man inte stanna upp, utan det blir svårt att se vad som händer runt omkring. Själv vill jag bara göra musik. Och utvecklas. Jag måste ju det. Jag måste ju utvecklas.

Slowgold spelar på Liseberg den 30 juni klockan 20.00.

Läs intervjun med Carl-Einar Häckner här.