Det är tjugonde året i rad som Carl-Einar Häckner bestiger Lisebergs Stora Scen. Under våren har svarta rubriker om att det är sista gången fyllt lokaltidningarna. Själv pratar han om att det aldrig får bli på rutin, att det inte får bli så att han har ångest över att det kommer att ta slut, utan att det handlar om att vara på scenen. I nuet.
Jag ska träffa min kusins gamla klasskompis, jag tror i alla fall att det är så det är. Jag har ett vagt minne av hur jag blev så fascinerad av trollkarlen från Gårdsten som barn att jag häpnade när min mamma berättade att han gått i samma klass som min kusin. Vi ska mötas utanför Lisebergs huvudentré, han kommer i hög hatt och kavaj.
– Jag kunde ju inte ha skinnjacka, det här är ändå Liseberg förklarar han lite senare, när han speglar sig utanför Kristallsalongen.
Från andra har jag hört att han har svårt för förändring, och han tror att de flyttat Slänggungan när vi inte hittar den på första försöket, men sanningen är att Slänggungan, den ligger där den ligger. Ett tomt Liseberg är bara annorlunda än en till brädden fylld nöjespark.
När vi nått Slänggungan trollar han bort sin trollstav mitt framför ögonen på mig. Det finns något avväpnande med den punkiga, lite luggslitna trollkarlen, motsatsen till Joe Laberos guldklocka och påskostade shower, och det och dagsljuset vid Slänggungan får mig att tro att trollstaven är borta på riktigt. Han hovar fram den ur kavajärmen igen.
I helgen ska han resa till Berlin, han var där första gången 95–96 och har en lägenhet där. Det är varietéerna som drar honom dit, berättar han.
– Men nu har jag inte kunnat vara där, jag har fått barn. Eller inte jag, mina duvor har fått barn. Jag hade två duvor först, men det hände ingenting. Jag fick köpa en ny duva när den andra dog. De här två duvorna fick barn nästan direkt. Jag tror att de första kanske var killar, eller så stämde det bara inte. Kanske borde jag skickat dem på insemination … De är skrattduvor.
Skrattar de?
– Ja, det låter som de skrattar när de låter, men inte duvbarnen, de har inte kommit i målbrottet än, så de låter som de viskar. Carl-Einar härmar duvungarna och måttar med fingrarna hur små de var när de föddes. De kan inte flyga än, fortsätter han.
Vi ska träffa artisten Amanda Werne utanför, tillsammans blir de den nya och den erfarne. Amanda spelar för första gången på Taube-scenen den här sommaren.
– Jag hade inte lyssnat på Amanda innan, men nu har jag lyssnat in mig, det är fantastiskt, det hörs att hon kommer från Göteborg.
Amanda och Carl-Einar poserar framför karusellen och plötsligt är det glada, glatta och lustiga borta.
– Jag får se på bilden, ber Carl-Einar fotografen, jag vill inte se så allvarlig och krönikörig ut, förklarar han, vi tar en till Kristoffer! Carl-Einar spexar vidare, går ner på knä framför Amanda, håller fram sin trollstav.
När de bestiger karusellen berättar Carl-Einar om hur han lärde sig rida på två månader för att kunna medverka i filmen Petri tårar där han spelade mot Izabella Scorupco.
– Men jag kratsar fortfarande inte hovar, det gör jag inte, jag är ingen hästmänniska.
Blev filmen bra då?
– Åh ja, speciellt scenerna där vi red, och den då vi badade och inte hade några kläder på oss. Men jävlar vad hästar är stora djur.
Det finns ett klipp som konstant cirkulerar i mina sociala medier där Carl-Einar blandar ihop engelskans bandana med banana, för alltid är det någon som behöver skratta. Men han gör så mycket mer än så.
– För 15 år sen lärde jag mig att spela piano, nu gör jag det i mina shower också, jag har vävt in det. Spelar Beethoven och skriker som en stucken gris. Jag tror att musiken, att göra flera saker än en, är det som gör att jag inte stagnerar, att det aldrig går på rutin. Det är viktigt att se nya saker och prova. Jag gör mycket själv, bokar och sånt, jag har ett management, men det är inte alltid jag använder det. Jobbar på att försöka släppa kontrollen lite, men det är svårt, fortsätter han.
Trollkarlen med det yviga kroppsspråket. Oavsett vem han pratar med, om han står på scen eller sitter ner på en parkbänk så är det där, det yviga kroppspråket, med gester, händer som flyger och hår i ansiktet. Som favorit-åkattraktionen Virvelvinden, och när vi lämnar den trillar pennorna ur jackan han bett mig bära.
– En skrivande människa behöver ha pennor på sig, det är det som vittnar om att du är en skrivande person. Jag skriver hela tiden, på min show, på låtar, på texter.
Efter 20 år på Liseberg har Carl-Einar fortfarande ingen egen stjärna, men hans händer finns avbildade, mitt bland Joe Labero och några andra namnkunniga.
– Förut var jag mellan Astrid Lindgren och Tove Jansson och några andra, det kändes egentligen finare, jag gillade den samlingen, men vad spelar det för roll, det gör mig ingenting. Jag har spelat här i 20 år i år, det har varit ett hedersuppdrag, över en miljon människor har sett min varieté, det är otroligt.
20 år är hela livet för många utav sommarjobbarna på Liseberg. För Carl-Einar har de varit hedersuppdraget som har känts väldigt bra, väldigt länge.
– Jag har tänkt att man kan jämföra livet med varieté. Ibland har du många bollar i luften, du försvinner, blir borttrollad i en kyss, balanserar på en slak lina, hänger i luften och allting är så närvarande för släpper du taget så faller du. Men faller du får du gå upp och försöka igen. Precis som livet går vidare.
När Lisebergssommaren är över för de tusentals sommarjobbare som skött karuseller och lottohjul, och för Carl-Einar med, så väntar en höst på Teater Aftonstjärnan.
– Jag ska göra en soloshow, det blir trolleri, flygel och sång. Jag kallar den för Skärvor. Det handlar om att laga en vas och och saker som går sönder. Sen sätter man ihop det, sen går det sönder igen, så lagar man sitt liv. Sig själv.
Behöver du laga dig själv?
– Ja, jag känner att jag behöver laga mig, det är nog därför jag gör saker på scen. För att bli hel. Eller helare. För att hitta ett sammanhang där jag passar in. Jag skapar mina egna sammanhang för att känna mig hemma.
Känner du dig bara hemma på scen?
–Nej, jag känner mig hemma andra gånger också, men på scen går det att tillskriva sig mer, det går att ta ut skriket och ljudet och förstora det vansinniga och roliga och sorgliga och då hitta en förkptelse inför allvaret när man står där. Men sen är det ändå bara teater. Eller underhållning. Jag kallar det för käftsmällsunderhållning.
En enda sak hade jag googlat fram innan vi träffades, på Wikipedia-sidan om Carl-Einar står det >>Häckner kan ett partytrick som består av att han snortar in en kondom i näsan och får ut den genom munnen. Det är dock inte belagt om han kan göra det omvända, alltså från munnen till näsan.<<
Och det enda jag undrar efter två timmar på Liseberg, men självklart glömmer fråga, är om det stämmer. Han svarar via mail,
– Det kan jag säkert, men jag har inte prövat, tack för tipset!
Carl-Einar Häckners varieté Vulkan spelas på Lisebergs Stora Scenen kl 18.00 och 20.30 tis–sön under perioden 8–24 juli samt 2–7 och 11–14 augusti. Soloshowen SKÄRVOR spelas på Teater Aftonstjärnan på Lindholmen under åtta kvällar med premiär den 15 oktober.
Intervjun med Amanda Werne hittar du här.
