Regntunga skyar, vartän jag går… Anne-Lie Rydé satte orden på hur sommaren kan vara. Henrik Boström sätter fjärrkontrollen i din hand och guidar dig när regnet slår mot rutan.
Det ljuva livet (1960)
Att tänka på Det ljuva livet (både filmen och det generella konceptet av njutning) är att tänka på Anita Ekberg i Trevifontänen. Det är en av de mest klassiska, mest magiska scener som någonsin spelats in. Men källan ur vilken sekvensen sprungit är egentligen mycket mer än så. Fellinis stilbildande satir bjuder också tre timmar av kändisdyrkande showbiz-dekadens; fast från en tid då vi ännu inte alla tvångsgöddes med sådan likt foie gras-gäss på daglig basis. Det moderna romarrikets moraliska förfall ikläds en slöja av mystik och surrealism, medan vi följer den lagom osympatiska protagonisten Marcello genom ett antal löst sammanvävda jetset-vinjetter. Och i kombination med Prinsessa på vift (1953) gör Det ljuva livet ett starkt case för Rom-baserad skvallerskribent som historiens mest eftersträvansvärda yrke.
Lawrence av Arabien (1962)
Vissa kvällar är det skönt med en blygsam filmstund på typ 90 min. Du hinner gå och lägga dig tidigt eller se ett avsnitt av House of Cards efteråt. Andra gånger känns till och med blockbusterns standardiserade två timmar outhärdligt flyktiga. David Leans biografi över den brittiske officeren T.E. Lawrence är till för de senare tillfällena. Med sina fyra timmar av gassande ökenlandskap, utdragen diplomati och hisnande cinematografi är sagan om T-Law möjligtvis världens minst actionspäckade krigsfilm. På helt rätt sätt. Att engelske Alec Guiness spelar arabisk prins är lite tveksamt (speciellt i en historia vars syfte redan är att glorifiera en blåögd imperialist), men det går nästan att blunda för när den egyptiske superstjärnan Omar Sharif själ rampljuset i varannan scen.
I nattens hetta (1967)
Intrigen äger rum i Mississippi, ändå spelades filmen in i Illinois. Den verkliga rasismen i 60-talets Djupa Söder var precis lika alive and kicking som handlingen antyder – vilket helt enkelt gjorde det omöjligt att slutföra en inspelning med svart huvudperson där, utan risk för typ KKK-kampanjer. Sidney Poitier blev inte ens nominerad för sin numer ikoniska roll som Virgil Tibbs – storstadssnuten som motvilligt åker på mordutredning i ett svettigt sydstatssamhälle och tvingas brottas med brottet mot en matta av institutionaliserat hat – men I nattens hetta vann ändå Oscarn för bästa film. På så vis blev den också ett tidigt och viktigt steg på den (fortfarande) långa vägen mot ett icke-diskriminerande Hollywood.
Beasts of No Nation (2015)
En av de starkaste berättelser som någonsin filmatiserats kan vara sovjetiska Gå och se (1985), om de vidrigheter som blev vardag för en vitrysk barnsoldat under andra världskriget. Som en nutida vision av samma verklighet kom så nyligen Beasts of No Nation, där ett liknande öde drabbar den afrikanske pojken Agu, vars hemby massakreras. Beasts utspelar sig i ett ospecificerat land, mot en fiktiv konflikt, men det är svårt att inte se den som något som skulle kunna hända. Eller ha hänt. Eller pågå exakt just nu. Filmen är visuellt vacker och miljöerna exotiska – men allt känns ändå oundvikligt verkligt, nära och skrämmande.
Vill du ha fler filmtips? Kolla här!
