Ikväll avgörs EM, och överlag känns det som en välsignelse. Men ändå är det förbluffande svårt att låta bli att titta bakåt när denna sortens stora evenemang går till ända. Skribenten Jonathan Bengtsson listar därmed sina bästa EM-låtar.

Baddie & Skinner & The Lightning Seeds – Three Lions

Bra pop ljuger. Three Lions, gjord för EM-96 i England, är oemotståndlig just för att den behärskar konsten att bedra.

Three Lions framkallar med marknadsekonomisk precision den så ömma känslan av engelskt gemyt. Låten är lika delar arbetarklass och sävlig twee, lika mycket oborstad romantik som sofistikerad pop. Och djupt osann. Detta är inte ljudet av det engelska landslaget, kanske inte ens av England, utan mer en låt baserad på turistens idé om hur Storbritannien ser ut. Allra främst förkroppsligar Three Lions hur engelsmännen fortsätter dupera sig själva: ”Nu är det Englands tur, så måste det vara”. The Lightning Seeds låter oss försjunka i en tid som aldrig riktigt existerat. Det är nästan perverst behagligt.

Shaggy – Feel the Rush

Vem tycker inte om Shaggy? Detta är inte en retorisk fråga. Det är inte en fråga över huvud taget. Det är ett hot.

För säkert har den jamaicanska artisten gjort mycket som är bättre än Feel The Rush, men samma klassiska ekvation som vanligt gäller. Allt som Shaggy, denna äggröstade reggae-trollkarl, lägger sin hand vid blir sorglöst som en dagsfylla. Att den tillhörande videon sedan är en omdömeslös, estetisk olycka – som om Sonic The Hedgehog knullat med regissören till Kevin Littles Turn me on – förstärker egentligen bara Shaggys plats på listan.

E-type – Campione

Jag vill tro att Campione var min första kontakt med dansmusik. Det vore i alla fall en bekväm historiebeskrivning. Jag gick kanske i tvåan och dansade fortfarande utan att reflektera över hur jag såg ut, jag var rörande övertygad om att jag skulle växa upp till något vackert och storartat. Jag ljög om att jag var från Skottland. (Otroligt oklar varför) Det var en oförstörd (så pass att man for illa av det) tid.

Det enda som har fortsatt stämma efter alla dessa år är Campione: en låt som mer än något annat i den gänglige entreprenören Martin Erikssons katalog ÄR E-type. Campione är en triumf, en låt som rysligt exakt träffar det nyvakna 2000-talets sköna dumhet. Precis innan all turbulens tog världen i örat: Idiotisk, förlösande dans.

Enrique Iglesias – Can You Hear Me

Enrique Iglesias har alltid varit Ricky Martin utan den fräsande dragningskraften. Detta fortsätter att vara ett problem för den tappre artisten. Musiken som Iglesias har bestämt sig för att göra kräver till sin natur just det: attraktion.

Can You Hear Me är ett dyrköpta ögonblick, den stund då Enrique tilläts stiga ur den hämmande karaktären ”latinolover” och in i något friare. Detta är platonsk, rusig dagisgospel, som en hundpuss på själens mer sargade ställen. Enrique Iglesias sjunger ljusare än vanligt, som om någonting inte trycker lika hårt mot hans bröstkorg.