Way Out West firar tioårsjubileum i år. Djungeltrumman lät en av grundarna, Ola Broquist, titta i backspegeln trots att han alltid brukar undvika just det. Samtalet mynnade ut i allt från anekdoter om My Bloody Valentine, killar som dricker mjölk på festival, alkohol – till vad Prince inte visste om Kanye.
Hej Ola! Varför tror du att ni har lyckats så pass bra över dessa tio år?
– Varför tror jag det…. Jag tror att vi har haft förmånen att få göra en festival som vi själva gillar och som andra också råkar gilla. Jag vill nånstans tycka att vi har en röd tråd i att vi håller ihop festivalen, jag har varit på många festivaler där det varit stora hål i scheman mellan artister man vill se. Det ger lite mer konsertvibbar, och vårt tänk är det motsatta, att skapa en helhet.
Hur svårt är det att locka och boka stora artister? Kör man med mutor och sånt för att vinna över dem?
– Haha, nja, men det är väldigt svårt, supersvårt. Den marknad som finns i Norden är fortfarande lite för liten för att, du vet, påverka de stora artisterna. Två saker, eller tre saker, spelar roll när du ska boka världskända artister: pengar, relationer och festivalens rykte. Sen handlar det även om hur ”kunniga” de stora artisterna är. Vissa är oerhört intresserade och har detaljkoll på vart de vill och bör spela, medans andra går mest på pengarna.
Vilka är de absoluta höjdpunkterna över dessa tio år?
– Oj …jag måste ändå säga att det var väldigt mäktigt att vi lyckades få till både Manu Chao och Kanye West redan första året. Andra år måste ju vara Broder Daniels avslutningskonsert. Tredje året var…jo My Bloody Valentine. De spelade såklart djävulskt högt. Långt över myndighetsproblematiskt högt och åtta högtalare slutade fungera under konserten. Efteråt konstaterade turnéledaren att det varit riktigt jävla lågt ljud och att du nu enkelt kunde ”add Sweden to the list of shit countries we don’t need to visit again”. Fjärde året … vad hade vi då (lång paus) The XX, Feist.
Sitter du och googlar nu?
– Nej, jag har typ ett schema här framför mig. 2011 måste jag faktiskt också nämna. Ingen visste egentligen att Kanye skulle komma upp på Prince spelning – inte ens Prince själv tror jag – och plötsligt bara stod han på scen. Sjukt mäktigt.
”Add Sweden to the list of shit countries we don’t need to visit again”
Och så till något tråkigare: Fortfarande många som beklagar sig över trångt och platsbrist på klubbarna.
– Att klubbarna är trånga och inte tar in folk är ihärdig myt som hänger kvar. Vi hade nästan obefintligt med problem förra året, appen har hjälp till mycket, och sen är kapaciteten bättre. Bananpiren och filmstudios – som i år kommer husera tre respektive två scener – sväljer mycket folk.
Om du ser tillbaka över dessa tio år, vad hade du velat ändra på?
– Vad hade jag velat ändra på … vad hade jag velat ändra på. Jag brukar inte titta bakåt. Det skulle ha varit att satsa hårdare på kvaliteten på maten, tidigare.
Jo, de senaste åren har ju det fältet ändå blivit alltmer centralt. Ni gick över till kött och mjölkfritt. Och nu alkoholfritt, eller?
– Oh, ja (Ola låter som en femteklassare som kan svaret på ett mattetal) skitbra att detta tas upp. Så här är det: Vi tar inte bort en enda alkoholdroppe från utbudet, alla barer vi haft förut kommer finnas. Men det alkoholfria utbudet kommer inte längre bara bestå av en liten rad nere i hörnet på menyn, och vi tänker addera en alkoholfri bar.
”Fan, han går på festival och dricker mjölk”
Varför gör ni det nu?
– Dels som ett ifrågasättande av en norm: Många som inte dricker alkohol idag och går på festival vill inte vara hänvisade till den lilla raden längst ner på menyn. Det är ingen svår grej. Alltför få gör också kopplingar, med tanke på diskussionen om trygghet och sexuella övergrepp på senare tid, till alkoholens stora inverkan på människors beteenden. Att vi har blivit vegetariska och tagit bort mjölken, det är också till stor del en normgrej. Det är främst män som saknar mjölken, uppenbarligen, det är nästan bara de som har klagat. Jag brukar tänka ”fan han går på festival och dricker mjölk” när jag hör sånt. En pint mjölk.
Vissa skulle hävda att detta – mer än om normbrytande – framförallt handlar om marknadsföring.
– Hur då? Jag kan ärligt talat säga att hade du tagit 400 PR-människor innan festivalen var vegetarisk och frågat dem om man borde genomför ett sånt skifte så hade de alla sagt blankt nej. Samma sak gäller att sluta med mjölken, till exempel. I retrospektiv tror jag dock det kommer att visa sig både genialt och självklart. Samtidigt vill vi passa på säga: du har all rätt att som besökare fullkomligt skita i miljö och allt vad det heter, det får också bara vara en stor jävla fest.
Vad har ni för replik till åsikten att ni är en snobbig ”Stockholmsfestival”?
– Ja vad säger man till dom? Kom och titta på hur det ser ut. Jag tycker inte att det är snobbigt, att en stor del av vår publik kommer från Stockholm och Sverige i övrigt gör mig bara väldigt glad. Och framför all att den internationella publiken ökar, vilket har varit en viktig del i vårt tänk.
I en artikel i en stor dagstidning från 2007 menade du att Luger inte har någon makt, delvis för att ordet makt har en negativ klang. Känner du fortfarande så?
– Alltså, visst har vi en stark position, men man får försöka förvalta den utan att trampa omkring som en jävla idiot. Och allt har över de här åren sett ganska likt ut, liknande stämning, vi fokuserar fortfarande på många nya och små artister. Vi utgår från den grundprincip vi alltid har haft: vi bokar, och gör, vad vi gillar.
