Med skivan För Många Dyra Skor och Döda Ögon har Avantgardet desarmerat det kritiska tänkandet hos en hel journalistkår. Djungeltrumman intervjuade duons sångare och textförfattare Rasmus Arvidsson, om de kommande spelningarna på Festival del Mar och Way Out West – men framförallt om ett annat liv.

Rasmus Arvidsson maler ned försvar. Du iklär dig rollen som journalist.
 Tänker: Var hård. Denne man har fått lysande recensioner, paraderat fram genom musiketablissemanget. Har till och med gjort någon video med Schyffert. Schyffert.

Var omutbar, väser du till dig själv innan du plockar upp telefonen.

20 minuter senare skrattar du lite för gällt när Rasmus Arvidsson säger ”det där var jättefint, det du precis sa, kan ju bli en låtrad!”. Du undrar hur i helvete ni hamnade här. Ni har det jättemysigt.

Människor som varit långt nere i missbruk blir hårda som rostiga båtskrov eller ödmjuka. Rasmus Arvidsson tillhör en tredje kategori: han berättar. För Många Dyra Skor och Döda Ögon är strikt självbiografisk, och samma ofiltrerade, nästan självdestruktiva förhållningssätt har den milde smålänningen till media.
– Jag bestämde mig tidigt för att vara lika självutlämnande i intervjuer som på skiva. Jag har hela tiden vetat att jag kommer säga saker som påverkar dem i min närhet, jag har hela tiden vetat att mina föräldrar skulle kunna bli sårade, men jag var tvungen. Ärlighet är den enda sortens rockpoesi som intresserar mig, och det gäller även intervjuer. Fråga mig vad som helst och jag ska svara. Jag menar det, fråga mig vad som helst.

Det låter respektlöst att säga. Men att göra en intervju om sångaren i Avantgardet och hans Jesus-narrativ – död och återuppstånden, från överdos i London till lantliv och succéskiva – vore lite för enkelt. Rasmus Arvidsson återvänder till sitt missbruk från alla hörn av konversationen. Det är den versionen av ärlighet som han antar att jag vill åt.
– Jag har efter en otrolig omväg blivit en vuxen människa. Alla svarta tankar jag hade när jag var sexton hade jag kvar i mig tills jag var tjugosju. När jag slutade knarka och dricka åldrades jag tio år på ett halvår. Många tror att man behöver alkohol för att skapa och skriva – för mig bara exploderade allt när jag blev nykter.

Han står själv som bevis, det är inte drogerna som är intressant. Det är när du plötsligt är 28 och måste kliva av efter att ha levt i ett Velvet Underground-riff i 10 år. Rasmus Arvidsson har inte varit hög på 24 månader. Och tillhör samtidigt den människotyp som knark passar perfekt för, har sådana stora rörelser i huvudet att om det inte tar vägen någonstans så blir allt kolsvart och vasst och förlorat. Knark rätar ut. Hur går man ifrån det?
– Det viktigaste knepet är att jag bor där jag gör, mitt i ingenstans på Öland. Jag har lyckats vara nykter någon vecka när jag bodde i England också, men sen har ledan alltid dragit över mig. Först nu har jag lyckats hitta det där lugnet, en tillvaro i vardagen.

”Vi är bönder i mjukisbyxor. Eller ok, jag har lite stil, jag har bott i London”

Hur då?
– Min blivande fru har en stor del i det, AA-möten har aldrig intresserat mig men just frälsningen som koncept ligger det någonting i. Hon, vad ska jag säga, lyfter mina undantryckta kvaliteter. Men det är aldrig lätt, jag har varit i Göteborg i tre dar nu och sitter i bilen hem för att jag inte klarar mer, för att jag måste byta miljö. Kan inte överleva här utan missbruket. Jag tar Antabus som håller mig i handen, visst. Men du vet när man går förbi alla uteserveringar (Rasmus suckar), på Öland går jag inte ens förbi ett systembolag.

Avantgardets debutskiva För Många Dyra Skor och Döda Ögon är ett album byggt på precis den sortens dråpliga, effektiva oneliners. Men framförallt slås man av skivans singulära skevhet, av låtar belamrade med bräkiga riff och falska hockeykörer. Soundet är lojalt mot bandet.
– Jag var med i Cafés ”stil” för ett tag sen, och jag kommer ihåg exakt hur mycket rök och svett den tröjan som jag blev fotograferad i luktade, och hur jag hade hittat den längst in i garderoben. Vad jag vill säga är att vi har ingen agenda. Varenda foto någon tar på oss är det första fotot, varenda tagning vi gör när vi spelar in musik är den enda tagningen. Säg att jag är dålig på att spela gitarr då – det är ju sant. Jag är ju dålig på att spela gitarr. Vi är bönder i mjukisbyxor. Eller ok, jag har lite stil, jag har bott i London.

Hur låter ert nya material?
– Den nya skivan som vi håller på med är en del två.. den kommer ta vid där förra slutade, men samtidigt inte vara en karbonkopia av debuten. Vi fortsätter i samma spår som… som ”Åh Sverige”. Jag har inte precis brist på inspiration från det senaste året, så mycket som har hänt, träffat alla mina idoler, skakat hand med Håkan, kämpat med återfall – har typ material till tre plattor till.

”Vi varken kan eller försöker spela spanska skalor”

Du sjunger på småländska, en dialekt som många gärna driver med. Skäms du någonsin för den? Jag skäms för min.
– Nej. Det spelar ingen roll att jag skorrar med R:en när jag sjunger, för det är jag, och det har hela tiden varit vad jag har velat göra. När jag bodde i England försökte jag ju prata Cockney-dialekt ett tag… Men jag har lärt mig att världen är så jävla stor att det inte spelar roll. Det finns många som stannar kvar i Kalmar hela sitt liv och typ skaffar restaurang och tror de är viktiga för att de inte vet något annat, Den distansen har jag fått i och med att jag bott på andra ställen, jag har inget behov av att hävda mig längre. Vad tycker du om att jag sjunger på småländska?

Hade du inte gjort det hade det, som du själv sa, inte varit du.
– Tack, vad gulligt sagt.

Du har sagt att du var helt säker på att er skiva skulle hyllas av kritikerna, hur visste du det?
– Det låter ju kaxigt, men jag visste att ett riktigt album, ett där man måste lyssna från start till stopp behövdes, och skulle uppskattas just nu. Sen kan man inte komma ifrån att vi vet hur vi vill ha vår slutprodukt. Jag och Patrik vet hur vi vill att saker ska låta, men framför allt är vi båda överens om hur saker inte ska låta. Det är därför vi fungerar så bra ihop. Patrik är förresten Sverige bästa gitarrist, många skrattar åt det när jag säger det, men det är sant. Efter att vi spelat på Nyhetsmorgon var det nån gammal gubbe som skrev ”helvete va detta är dåligt” i kommentarsfältet – och jag förstår hur han menar. Vi kan inte och försöker inte spela spanska skalor.

Hur känns det att spela i Göteborg två gånger om, först på Festival del mar, sen på Way Out West?
– Festival del Mar är en förlängning av vad jag själv håller på med, och vad jag kämpar för med min musik. En tanke om att musik ska behandlas med den typ av värdighet och det allvar som den förtjänar. Att inte bara kommersiellt gångbara artister och hitlåtar ska premieras och nå ut genom bruset. Det finns så mycket folk som kämpar och sliter med kärleken till musiken som drivkraft, och om jag kan hjälpa till att dra lite folk eller göra en fin spelning så är det någonting jag gör utan blinka. Way Out West ska bara bli jävligt roligt och det absolut största jag kan tänka mig. Jag sa till min bokare vid första mötet att jag bara ville spela på ställen som Broder Daniel har spelat på. Halvt på skämt, visst, men det är oerhört speciellt för mig att spela på den typen av ställen.

Avantgardet spelar på Stay Out West-scenen Nefertiti fredag kl 23.30.