Nya Ghostbusters är, alla kontroverser till trots, en harmlös film om vänskap. Inte det bästa någon i ensemblen har gjort, men ändå oanständigt trivsam. Djungeltrumman har recenserat.

Nya Ghostbusters-remaken har goda intentioner. Det är farligt. Här är en film med kvinnliga huvudrollsinnehavare som får vara högljudda och festliga och flerdimensionella. Här är, om man vill, en motkraft.

Härligt, säger vissa. Hemskt har andra menat på.

Det massiva hatet mot Ghostbusters går till viss del att förstå. Om du anser att det bör vara män som figurerar i film, äger film, dominerar film, ja, då är Ghostbusters onekligen hemsk. Om du menar att våra, och dina egna barns förebilder inom komedi undantagslöst bör vara män, då är Ghostbusters direkt obehaglig. Jo, Ghostbusters kan säkert upplevas som en gravskändning av människor med lika livlig analysförmåga som en strumpa med piss i. Jag förstår det.

För oss utan den åtråvärda egenskapen att hitta skit i allting är detta en harmlös film om att hänga med sina polare. Dra bort alla halvlökiga spöken, ignorera den halvsvaga ramhandlingen, skjut bort alla manicker som Kate McKinnons gränslösa karaktär Holtzmann arbetar fram. Ghostbusters handlar om sorglöst skoj.

Allt börjar hos Erin Gilbert (Kirsten Wiig), tidigare medförfattare till tveksamma spökböcker, nu aktad universitetslektor. När hon blir tvungen att träffa sin forne kollega Abby (Melissa McCarthy) över en sak de skrivit tillsammans kolliderar det förflutna med nuet. Kaos utbryter. Ett förbannat husspöke tillintetgör Erins karriär, men öppnar samtidigt hela portalen till hennes förflutna. I en lägenhet ovanför en usel kinarestaurang sluter hon upp med Abby och hennes confidante Jillian Holtzmann (Kate McKinnon), och börjar sondera New York på övernaturliga fenomen. Snart ansluter också tunnelbanekontrollanten Patty (Leslie Jones). Samtidigt håller en galen kille bokstavligen på att öppna helvetets portar.

Regissören Paul Feig vet vad som gjorde de ursprungliga Ghostbusters-filmerna, och egentligen alla storvulna äventyrsfilmer, sevärda: publiken kände att de vill hänga med huvudrollsinnehavarna. Fein, som har både eminenta Bridesmaids och Spy på sitt CV, lyckas också delvis framkalla känslan av att vara inbjuden i ett hemligt och dyrt sällskap.

Kristin Wiig och Melissa McCarthy har alltid haft en avundsvärd kemi sinsemellan, och även om de tillåts odla den lite för sällan här så är deras replikskiften en kalasflärp rakt in i hjärtat. Kate McKinnon gör som hon alltid gör. Övertar sin karaktär och utplånar de flesta tvivel om att den någonsin var skriven för nån annan än henne. Leslie Jones borde emellertid tilldelats en roll med större svängrum, nu trillar hon ibland ned i det kvadratiska ”Sassy Black girl”-facket. Hennes komiska spänst och oförutsägbara temperament anbefaller mer utrymme än så.

Och vad som saknas för att Ghostbusters ska gå från trivsam till riktigt bra, för den är trevlig, är sänkorna i manus kombinerat med oviljan att fördjupa. Riktigt spektakulär är ironiskt nog bara Chris Hemsworths assistent, som framkallar den sortens genanta skratt att snor stänker ner över munnen och människor runt om kring tror att du håller på att få en stroke. De andra har varit bättre.

En sak står om möjligt ännu klarare nu än innan. Ghostbusters rymmer ingenting att förargas över, den har ömt tagit tillvara arvet från de tidigare filmerna. Att kvinnliga huvudrollsinnehavare i en remake av en okej rulle får det att brinna i skallen på en miljard förbigångna grabbar säger inget om den här filmen, och alldeles för mycket om samtiden.