På onsdag kommer hyllade Frida Selander till KoM Musik & Bar med sin senaste skiva Like A Cat och några splitternya låtar i ammunitionslådan. Med Djungeltrumman pratade artisten om Neil Youngs gitarrsolon, titlar som Babe/Dude/Golem, och att hjärtat är det enda som egentligen räknas.
Hej Frida! Hur kom det sig att du började med musik?
– Jag ville lära mig spela Blowing in the Wind med Bob Dylan, jag var 11 år och extremt tjurskallig.
Vad ger musik dig som andra saker inte kan?
– En paus från tid och rum.
Älskar att din senaste skiva ”Like A Cat” delvis är så oheligt bluesrockig: vad är det som gör att du dras mot det?
– Det är något rått, och okonstlat med blues som jag inte kan stå emot.
Vad är din åsikt om gitarrsolon?
– Jag ÄLSKAR Neil Youngs gitarrsolon. Vissa av dem kan ta mig så långt ut från mitt huvud att det finns inte. Tänkt vad sorgligt för dem som missar sådana upplevelser.
Någon gång ibland vädrar en artist längre uppåt landet ett (befogat) förakt mot den kulturella makt storstäder som Stockholm och Göteborg har: musikkritiker och bokare som bara tittar åt storstäder och så vidare. Känner du igen dig i något av det här?
– Jag har alltid känt av det där, och jag tycker det är tråkigt att det fungerar på det viset. Jag kan i och för sig förstå att man gärna skriver om det som finns i ens närhet, men då ska det inte kallas för riksnyheter. Då får det kallas för Stockholms-kuriren eller nått. Samma med radio så klart. Att utge sig för att vara riks men ändå bara skriva om den lilla plätt man själv trängs i, det är fult.
”Ju mer jag håller på desto mindre förstår jag”
Du bodde länge i Umeå, hur var det som musikstad?
– Helt lysande. Men, just nu är det inte super-inspirerat där. Det finns inte så många scener, och det fylls inte på med så mycket nya band och artister. Jag lämnade Umeå för tre år sen, så jag har inte stenkoll. Sånt här går förstås i vågor. Men det finns en grundton i Umeås musikliv som är riktigt fin.
Du har varit verksam sen 2001, i femton år, över nio soloskivor – vad har du lärt dig hittills om musikbranschen, och om dig själv?
– Ju mer jag håller på desto mindre förstår jag. Men, en sak vet jag, det enda som räknas är hur det känns i hjärtat.
Om du hade fått ändra på något inom dagens svenska musikbransch, vad hade det varit?
– Tänk om den kunde sluta försöka vara så hipp och cool. Och sluta vara så oändligt ängslig.
Det gick fyra år mellan dina två senaste skivsläpp: Varför tog det så lång tid?
– Tiden är ju ett påhitt. Sen tycker jag att fyra år inte är så länge. Men framförallt, jag har inte bråttom.
”Tiden är ju ett påhitt”
”Animal in jeans” ”Like a cat” ”Babe/Dude/Golem” – du har många bra titlar på senaste skivan. Hur tänker du när du ska namnge en låt?
– Kul att du gillar mina titlar! Jag är noga med dem. Tänker att en titel ska förmedla kärnan i låten. Och jag vill att titeln ska väcka nyfikenhet. I bästa fall tillför en titel även något extra, som till exempel Babe/Dude/Golem.
Är du en politisk artist?
– Ja. Det går inte att missa vad jag står för, om man kommer och kollar på ett gig, eller lyssnar på mina plattor. Jag är feminist, humanist, och vänster.
Vad har du för relation till Göteborg sen tidigare?
– Jag har gjort en del gig i Göteborg genom åren som gått. Men jag stannar aldrig länge nog för att lära mig hitta i stan. Det kanske är lika bra?
Vad kommer du absolut göra på scen på onsdag, och vad kommer du definitivt inte göra?
– Jag kommer spela två splitternya låtar! Jag kommer inte lägga band på mig själv.
