Graffiti och fittor, det är vad de flesta förknippar konstnären Carolina Falkholt med. Hennes konst har mött mycket motstånd och hat och i vissa fall även censurerats. I helgen ställer hon ut ett konstverk på Hall of fame på Ringön. Dessutom är hon aktuell med sin debutskiva Ord, ljud och kön som släpps 7 september.

Hej Carolina! Vem är du?
– Jag är konstnär som jobbar mycket med offentlig konst och har en bakgrund som graffitimålare bland annat. Jag har gjort massor av grejer men det är för att jag är uråldrig …

Du ska ställa ut ett konstverk på Ringön i helgen, vad kan vi vänta oss att se?
– Det är en grupputställning på Ringöns konsthall och ute på gatan som kallas Hall of fame. Jag bidrar i form av en väggmålning, det blir massa sprejfärg och massa text. Först har jag jobbat med att ladda väggen med textpoesi så jag kommer in i en känsla. Sedan målar jag över det, det blir en del av processen. På denna vägg fick jag ta bort orden snabbt, folk kände sig hotade så som man gör av hårt och fritt språk. Men väggen och vad som står skrivet på den kommer alltid att finnas kvar.

Du har fått mycket kritik för din konst genom åren. Hur gör man för att orka fortsätta när många människor kritiserar det man skapat?
– Motstånd är ett material som jag arbetar mycket med. Motstånd och ångest är två av de viktigaste konstnärliga materialen. Väl formulerad kritik är en förutsättning för utveckling.

”Från hjärnan och hjärtat rakt ut genom munnen”

Ditt debutalbum släpps 7 september. Berätta lite om det!
– Det är ett hjälpmedel för konsten, ett glidmedel för tankarna för att kunna ta sig igenom väggar istället för att bara gå in i dem och fastna. Jag har alltid spelat in musik för mig själv, som ett arbetsredskap för min konstnärliga process. Nu vill jag dela med mig av den delen av processen. Jag har alltid vänt mig till mina sånger för att ha en plats att vara på som är alldeles min egen och helt oändlig. Jag har ett behov av att omformulera världen jag lever i så att den blir på mina villkor och inte så dikterad av det våld som pågår hela tiden, det tvång att man ska vara normal till en viss grad för att få vara i världen. Min skiva är en slags vägg mellan mig och världen. Jag har blivit anklagad för mycket i mitt konstnärliga uttryck så det här är ett sätt att ge en fördjupad bild av vad det rör sig om.

Finns det något musiken kan göra som konsten inte kan?
– Ja, det är väl framförallt det fysiska. Det är en helt annan fysisk ansträngning att göra musik. Musiken blir ett inneliggande förhållningssätt eftersom det kommer från hjärnan och hjärtat rakt ut genom munnen. En mötesplats för ångest från hjärtat och motstånd från hjärnan som får ligga med varandra i munnen och ha det skönt, och släppas ut. Konsten är mer intellektuell eftersom jag jobbar med konceptkonst. Det är en idé, en tanke, en tidsrymd som är statisk, medan musiken är min fantasi. Det är mitt slott där jag är kung.

”Jag har svar på allt hela tiden”

När du gör din musik så skapar du låtarna och texterna på skivan i stunden. Hur gör du för att inte få tunghäfta när du spelar in på ett sådant sätt?
– Oh my god, tunghäfta har jag inte haft sedan jag gick på lågstadiet. Det har aldrig någonsin varit mitt problem. Jag har inte tunghäfta, jag har en häftig tunga som aldrig är stilla. När man pratar och ska berätta någonting så stannar man upp och letar efter ord men när man har ett beat så blir det som olja för hjärnan, olja för språket. Du behöver liksom bara hålla takten, tappar du den så är det bara att hoppa på den igen. Det är snarare så att jag får lägga band på mig själv för att inte låta så mycket som min kropp vill att jag ska göra. Jag har svar på allt hela tiden. Ett ständigt oväsen.

Till sist, vad tycker du vi behöver prata mer om i Sverige och vad pratas det alldeles för mycket om?
– Vi behöver prata mer om hur vi ska hantera våra rädslor på ett långsiktigt sätt och hur vi ska göra för att inte falla för den populistiska bild av Sverige som målas upp av främlingsfientliga krafter såsom SD och det fascistiska samhälle de vill skapa. Vi behöver prata om att vi behöver ta mer tid att prata. Det är samtalet som för oss vidare, samtalet som är demokratins grund. Ingen har någonsin rätt att tysta samhället med hot och våld så som de till exempel försöker göra med mig. Sedan pratas det ju alltid för mycket om krig på något sätt, det är väl ett sätt att utrota det. Men man kan nog aldrig prata för mycket.