På fredag har höstens stora satsning på Folkteatern premiär, närmare bestämt musikalen Folkbokförarna! Det är kort och gott ett helt vanligt folkbokföringskontor som blir elektromusikal, det vill säga precis så man önskar att ens kontor var varje dag. För att peppa detta tog vi oss ett snack med föreställningens kompositör Amina Hocine, som även släppt en hel del musik i eget namn.
Hej Amina, hur är läget?
– Hej hej hej, allt är bäst jämt.
För de som inte känner igen dig, vem är du?
– Jag är Amina. How are you? Gör världens bästa musik, både som mig själv, till mig själv och till teater, både på scen och på radio. Kalla mig försiktig general.
Du har gjort musiken till musikalen Folkbokförarna! Berätta lite om pjäsen!
– Det är en saga som utspelar sig på ett folkbokföringskontor. Sara är ny på jobbet och söker efter sin historia och får både hjälp och stjälp av sina nya medarbetare. På kontoret händer märkliga saker, många hemligheter gömmer sig där. Jag är dålig på ord, men bäst på musik. Så alltså, det är en musikal färgad av 90-talets SVT-musik. Det där tåget du vet, i modellen. Den känslan. Sagostund med pumpande Jean Michel Jarre synthar. Från julkalender till Nangijala. Exakt så! En parallell dimension. Ditt tråkiga liv kan bli kul. Så fungerar ju kultur om en har tur.
Du har komponerat musik till fler pjäser på Folkteatern om jag förstått saken rätt?
– Ja, Sanning c/o Folkteatern var ett projekt vi gjorde för ett och ett halvt år sedan. Där skrev jag till pjäserna Not based on a true story och Variation. Sen gjorde jag musiken till Revisorn förra hösten så detta är min fjärde pjäs på Folkteatern.
”Jag har levt med musik hela mitt liv så det känns mer som en lunga eller ett ben”
Vad är svårast och vad är roligast, musik till teater eller musik för sig självt?
– Det är två helt olika processer som framför allt handlar om tid och hur många människor som är inblandade. På teatern är jag en del av ett stort kollektiv, alla arbetar tillsammans mot det gemensamma målet. När jag gör musik för mig själv går jag mer in i min hjärna och samarbetar med det kollektiv av tankar och idéer som finns där. Det är en oerhört introvert process där få får tillträde. Sedan vad som är roligast. Alltså roligt och roligt, musik är ett sätt att finnas till för mig. Jag har levt med musik hela mitt liv så det känns mer som en lunga eller ett ben. Jag har roligare när jag arbetar än när jag har roligt (citat Ingmar Bergman hehe) men det är ju mitt arbete och min själ så, så himla kul är det inte jämt! Men oftast! Oavsett i vilken form jag jobbar.
Du har hittills släppt två EP’s med drömsk, experimentell elektronisk pop. Liknar musiken i föreställningen den du gjort tidigare?
– Jodå jag är ju jag. Min musik är jag men nu har den teaterkostym på sig så både ja och nej skulle jag kanske säga.
Kommer du själv vara med och spela din musik på föreställningarna?
– Yesbox, jag och en trummis.
Vad händer i framtiden?
– Jag flyttar in i huvudet och avslutar arbetet på mitt fullängdsalbum som släpps av Clandestino i mars och börjar repa inför den historiska releaseturné jag gör i vår. Sen börjar jag jobba på en ny pjäs som har premiär i vår. Hemlis hemlis.
