När Emmy Rasper började programleda i radio såg hon en tråd på Flashback som döpts till “Emmy Rasper är en tråkig fitta”. Hon hittade en egen strategi för att hantera näthatet – och började dela med sig av den till andra journalister.

Emmy Rasper är programledare för Språket i P1 och har podden Psyket. Hon började på Sveriges Radio 2008, då som researcher. När hon istället började bli mer offentlig, som programledare, började andra tycka till om hur hon sköter sitt jobb.

– Sommaren 2010 hade jag tre veckor i sträck då jag programledde. Då hittade jag för första gången en Flashbacktråd som heter “Emmy Rasper är en tråkig fitta” som handlar om hur dålig jag är på att vara programledare.

Först blev hon ledsen. Men ganska snabbt förstod Emmy Rasper att näthat och andras åsikter är något man behöver förhålla sig till i ett jobb där man syns eller hörs i det offentliga. Hon hittade på egna strategier för att klara av det och höll en föreläsning på temat. Föreläsningen blev uppskattad berättar hon. Samtidigt var det en fråga som inte diskuterades så mycket bland journalister då.

– Sen kom Uppdrag Gransknings program om kvinnor som är utsatta för näthat. Efter det, direkt efter det, kom min chef in till mig och undrade om den där föreläsningen och tänkte att det var något som vi skulle behöva prata om på jobbet.

Det var 2013 och sedan dess har Emmy Rasper hållit föreläsningen för många av de anställda på Sveriges Radio. Men vad är det för strategier hon har då?

– Den ena är att faktiskt besvara väldigt många av kommentarerna, jag har det som en grundprincip att svara på det mesta och de jag inte svarar på skickar jag vidare till min chef. Jag svarar inte på något som är “Hur kan du som är så fruktansvärt dålig ha fått det där jobbet?”. Men i den mån det går försöker jag svara på varför jag har sagt vissa saker i ett program eller varför vi lyft en viss fråga. Sådant kan jag ju svara på.

”De kritiserar inte hela mig och det har varit en nyckel för mig”

Den andra handlar om att komma ihåg att den Emmy Rasper vi hör i radio inte är allt hon är. Kritiken blir lättare att distansera sig från då menar hon, om man åtminstone för sig själv lyckas hålla isär det privata och jobbet.

– De kritiserar inte hela mig och det har varit en nyckel för mig. Man känner sig lätt väldigt attackerad och tänker att de hatar hela mig. Det tror de säkert att de gör, men de vet ju inte vem jag är. Det har gjort att jag kan vara mer professionell i mitt bemötande av hat och kritik. De kan få tycka att jag är dålig på mitt jobb.

Ser kritiken eller sättet man uttrycker sig på annorlunda ut idag jämfört med när du började?

– Det är klart att det har hänt saker, särskilt eftersom många medieproduktioner jobbar med att bjuda in publiken och med det får man ju alla möjliga typer av reaktioner. Jag tror att man har börjat prata mer om att det förekommer, och jag tror också att det har blivit vanligare att den här typen av hat drabbar privatpersoner. Det är ju en helt annan sak men det tycker jag egentligen också är anmärkningsvärt.

”Jag tror att det som är farligt på riktigt är när man som journalist börjar undvika ämnen för att slippa hat och kritik”

Men trots mejl och kommentarer eller trådar på forum som säger att man är värdelös, kass eller ful så handlar det enligt Emmy Rasper om att inte backa. Att fortsätta ta upp ämnen som väcker reaktioner – även om man vet att det kan leda till en överfull inkorg med synpunkter från människor som inte håller med.

– Jag tror att det som är farligt på riktigt är när man som journalist börjar undvika ämnen för att slippa hat och kritik. Jag hade velat se en undersökning om i vilka sammanhang man undviker ämnen. Du kanske har det svårt hemma och inte orkar ha en Twittersvans av idioter efter dig.

För ett år sedan skrev Emmy Rasper en rad krönikor i Göteborgs-Posten som handlade om feminism och jämställdhet. Hon fick massiv kritik och känner att det hon skrev var helt rätt, men ändå har hon inte berört ämnet på det viset sedan dess.

– Det kändes riktigt att jag skrev det jag skrev, men jag kände också att jag fick mer respekt för dem som skriver om sådana ämnen. Och ja, jag har inte skrivit om det ämnet sen dess och kanske finns det där undermedvetet. Att jag väljer snällare ämnen för att jag inte orkar.

– Men det handlar om att bygga upp ett eget litet säkerhetssystem runt sig. Jag gillar yttrandefrihet och vill inte stänga av den kritiken. Folk får gärna tycka att jag är en tråkig fitta. Det är okej.