Kent har under sina 26 aktiva år påverkat många. Djungeltrummans Frida Dam Bergstedt är en av dem. Ikväll påbörjat Kent sitt farväl av Göteborg och Frida berättar om hur ens första kärlek aldrig kommer kunna försvinna.
”Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
Och hjälp mig jag behöver dig igen igen igen”
Jag höll min Kentsyster i handen och skreksjöng till Vinternoll2 fastän det hunnit bli vinter nollsju. Åkte land och rike runt för att köa i oändligt många iskalla timmar utanför ointressanta arenabyggen. Tapetserade väggarna med Kent-affischer. Medverkade i en utställning om Kentfans på Länsmuséet i min hemstad. Du och jag Kent hette den. Kentfansen. Det självvalda utanförskapet som gav mening till livet. De udda, annorlunda men tillsammans starka. Det var vi mot världen. Egentligen lite töntiga och utanför men det brydde vi oss aldrig om. Vi hade varandra och vi hade Kent.
Några år senare tappade jag intresset. Det intresse jag som nyfrälst tioåring aldrig trodde jag skulle tappa. Det var i samband med släppet av skivan Röd. Jag hade blivit äldre, livet gjorde inte lika ont längre och Kent spelade alldeles för mycket elektrobeats. Och att lyssna på de gamla låtarna, de som betytt så mycket, orkade jag inte med. Det låg för mycket högstadieångest i dem. Gjorde för ont. Jag var ju hel nu. Typ.
”Värdigt och genomtänkt och utan en enda intervju”
Men det man har som trasig tonåring kommer nog alltid sitta som den hårdaste betong i ens kropp. För mig har Kent de senaste åren funnits mer i periferin än rakt framför mig, men de har ändå funnits kvar. De är som en första kärlek man aldrig glömmer. I och med Tigerdrottningen kröp de till och med fram i klart synfält igen. Jag hade ju blivit ännu äldre. Kunde distansera mig från allt som har med högstadiet att göra och faktiskt bara uppskatta musiken igen. Plus att de la av med det där trista elektroniska.
När nyheten om deras allra sista turné kom blev jag glad. Ända sedan Vapen och ammunition har jag trott att Kent bara ska ebba ut. Dröja längre och längre med skivor tills det till slut inte kommer några fler. Så ett ordentligt avslut är mer än jag vågat hoppas på. Dessutom är det skönt att veta att de inte håller på tills de blir gamla, skruttiga och dåliga. På det här sättet slutar de ju ändå med flaggan i topp. Värdigt och genomtänkt och utan en enda intervju. Så Kent.
Ikväll gör de den första av tre spelningar i Göteborg men jag väntar ytterligare några månader till mitt farväl. Jag är inte en av de dödligt dedikerade Kentfans som går på alla 28 spelningar (är seriöst så imponerad över dessa), jag hade bara råd med en. Och den enda kunde inte vara någon annan än den sista. Så 17 december står jag där och skriksjunger med min Kentsyster igen. Hon som var som jag men som jag knappt har någon kontakt med längre. Det här måste vi göra tillsammans. Hon är min hjälte för hon är precis så svag som jag.
