Senast han släppte ett album var 2011 men i vinter kommer det äntligen nytt igen. En skiva som antagligen kommer få den kanske mest Beyoncé-inspirerade titeln hittills: #7. Men redan på onsdag kan göteborgarna njuta av hans spektakulära livespelning på Nefertiti. Vi tog oss ett snack med fantastiska Emil Svanängen, även kallad Loney Dear.
Hej Emil! Hur är läget?
– Det är allt på en gång. Extremt jobb med allt som sammanfaller till en malström av musik. Jobba är mitt mest lyckosamma tillstånd så jag är rätt glad faktiskt. Jag gör ett kamikaze-projekt för konserten i Malmö, och samma grej fast i mindre skala i Göteborg på Nefertiti. Hittade en gammaldags brunnsorkester, sex klassiska bleckblåsare som spelar på instrument från 1800-talet. Kornetter, althorn och ventilbasuner. Måste bara skriva klart arren innan jag kommer dit så de har en chans att kolla in. 1-899-MULLET heter gruppen, lysande namn, bisarrt.
Du släpper ett nytt album i vinter! Kan du berätta lite om det so called #7?
– Det är en uppföljare till albumet Loney, Noir. Det kommer antagligen släppas nästan på pricken 10 år senare än Noir. Sjunde skivan, och jag börjar inse att det är poänglöst att kalla den nåt annat än #7 eftersom det har varit arbetsnamnet sen starten.
Det är första skivan sedan 2011. Vad har du haft för dig sedan dess?
– Jag har försökt lära mig saker, den hårda vägen. Jag har kanske försökt glömma, men det är nog trots allt en skiva om smärtan av separationer. Enormt starka saker det där. Människan är så ORIMLIG skör. Helt otroligt att inte evolutionen lyckats rensa bort den där skiten.
”Dricker kaffe och lipar när vi tänker på sorgsna saker ur livet”
Hur skulle du beskriva din musik för någon som aldrig hört den?
– Först skulle jag nog försöka lära känna personen och ge den ett intresse av att höra musiken. Jag har en bild av att min musik har en MYCKET tråkig första anblick. Jag har förändrat en del i hur jag vill att den ska verka. En mer lockande, lyckosam destruktivitet. 400 lyckliga soldater i skabbiga marinblå kläder, frusna, och överlyckliga över att de aldrig stötte på den andra armén. De sjunger en sång, hummandes, för att de klarade sig. Polstjärnan tittar ner på dom, noterar händelseförloppet.
Som jag förstår spelar du fortfarande in allt själv hemma hos dig? Stämmer det och i så fall varför?
– Jag skulle korrigera det till att jag spelar in som en nomad. Off/on-location i olika delar av Sverige. Roslagen, Alingsås, Uppsala, Råsunda, jag har en liten studio på Hornstull med min fina kompis Emanuel, och där sitter vi och kopplar ihop maskiner med sladdar ibland. Dricker kaffe och lipar när vi tänker på sorgsna saker ur livet.
I förra veckan släppte du en första låt från nya albumet – Humbug. Vad handlar den om?
– Ilska, en odysse över mänsklig natur. Videon till låten tar avstamp i ett brev från 25 svenska företag som meddelar att Sverige behöver sälja vapen till Saudiarabien för att främja fred och mänskliga rättigheter. Ordet vapen används såklart inte i originalet men det står klart och tydligt mellan raderna.
Den har alltså ett ganska politiskt budskap?
– Den är inte tänkt att ta någon ställning alls, men ett stilla lugn över märkliga händelser genom en historia av våld och kärlek.
”David spelade basket med sin lookalike: basisten i Arcade Fire”
Vad var din första stora musikinspiration?
– Kring 1985 och 1986 gjordes det riktigt bra pop med syntar. Rätt mycket var fortfarande spelade stämmor. Det jag kände inför “Take on me” har suttit kvar. Snabba bastrummor, enormt vackra melodier. Fan vad tråkigt det låter, jag har pratat om den här musiken i 10 års tid. Men det stämmer nog rätt bra. Jag tror att det var det rent tekniska i musiken, den var så modern, datorer hade börjat användas och det var elektroniskt, fast ett mått av osäkerhet och lack of millimeterprecision saknades fortfarande.
Vilket är det bästa giget du någonsin gjort
– Jag har kanske snarare minnen från olika. En konsert på The Orpheum i LA till exempel. Vi spelar förband till Andrew Bird och vi kommer djävulskt sent till giget, då vi kört rätt långt innan. 2000 personer i publiken, och jag kliver fram och sjunger utan mik, och nån (säkert med keps) ropar, I LOVE YOU EMIL. Svårt att inte bli glad.
– Ett annat fint minne, om än inte så bra konsert, var på Sasquatch festival i The Gorge, mellan Seattle och Vancouver uppe i bergen. Ett helt otroligt minne. Vi spelade före Grizzly Bear och Beastie Boys. David spelade basket med sin lookalike: basisten i Arcade Fire.
– Jag, Emanuel, och Agnes Fries, en onödigt begåvad designer och porslinsproducent som jobbar halva tiden i Jingdezjen i Kina gjorde en konsert i ett Folkets Hus i Sundbyberg. Vi handlade mängder av lampor, köpte dricka till alla och lät bli att ta betalt för den. Agnes gick runt med en vagn i rostfritt stål som nån slags flygvärdinna. Allt var som en dröm.
– Jag gjorde faktiskt också en spelning i somras med en tysk/holländsk klassisk superensemble som heter Stargaze Orchestra. Faktiskt en av anledningarna till att jag gör samma sak i Malmö nu den 19 oktober. Sitter och skriver som ett djur till det, försöker skriva alla stämmor så de passar musikerna, och vissa instrument som är utbytta.
Varje spelning på din lilla höstturné i Sverige ska vara skräddarsydd för lokalen du spelar i. Vad kan vi förvänta oss av spelningen på Nefertiti?
– En grym collab med 1-899-MULLET.
