När höstmörkret sakta men säkert sänker sig över Göteborg är Albert af Ekenstams musik som en filt att kura ihop sig i. Vackert, släpigt och omfamnande. Den förlorade Göteborgssonen har tidigare spelat gitarr i flera konstellationer men nu till helgen släpper han sitt första soloalbum.

Hej Albert! Hur är läget?
– Det är gött, jag är hemma nu vilket känns skönt. Jag har varit runt och spelat en del, först i Holland, sen på Reeperbahn och igår Köpenhamn. Men nu är jag hemma!

Vi börjar med den svåraste frågan: vem är du?
– Jag är Albert, född i Göteborg, uppväxt i Linnéstan. Började spela gitarr när jag var 12 och övade mycket. Målet var att bli heltidsmusiker så jag började spela i band och så. Sedan tappade jag gnistan när jag var runt 22–23 år och slutade i banden. Jag la ner musiken helt och hållet i ett par år faktiskt och började plugga till sjuksköterska istället. Men jag började sjunga så smått vid sidan av och låtarna började växa fram. Jag hade ingen tanke på att släppa låtarna för de var väldigt personliga men sedan började jag spela in lite av det och så har det bara rullat på.

Och det hela har resulterat i din debutskiva som släpps i helgen! Kan du inte berätta lite om den?
– Ja, textgrejen har ju varit nytt för mig. Gitarren är naturlig, det är som att cykla, men jag har behövt tänka mycket kring hur ärlig och öppen man ska vara i sitt textförfattande. Eftersom skivan är ganska självbiografisk valde jag att vara helt ärlig med allt och bara köra på, det fick bära eller brista.

”Det var när Neil Young fortfarande var pigg och röjde på scen!”

Vem är din största musikinspiration?
– Neil Young är i alla fall min första. När jag var 12 år tog min syrra med mig till Stockholm på en Neil Young konsert på Naturhistoriska museet. Det var min första rockkonsert och i samband med lite familjehändelser blev det ett startskott för mig. Musiken blev något sorts omedvetet val att satsa på. Det var förresten när Neil Young fortfarande var pigg och röjde på scen!

Du har nyligen flyttat från Göteborg till Stockholm. Saknar du Göteborg?
– Ja verkligen! Jag är i Göteborg ganska ofta, spelade in albumet här så jag har pendlat ganska mycket. Jag vill nog flytta tillbaka till Göteborg någon gång i framtiden. Det är ju på något sätt hemma och en mycket lugnare stad. Jag kan inte säga att jag trivs jättebra i Stockholm med tunnelbanan och hela kittet.

Vad är bäst respektive sämst med att flytta härifrån?
– Sämst är att mentaliteten är lite stressigare här. Och det är dyrt att bo. Haha det låter som att allt suger men så är det ju inte! Det bästa med att flytta är att jag aldrig hade tagit tag i soloprojektet om jag inte flyttat. Det krävdes att komma ifrån Göteborg och alla musikvänner för att ta tag i det och även kunna se mitt liv och förflutna lite utifrån.

Du har spelat en hel del i band och tillsammans med andra musiker tidigare. Vad är största skillnaden med att vara soloartist?
– Du behöver inte kompromissa på samma sätt. Man gör sin grej liksom. Nu är ju de musiker som spelar med mig nu väldigt fria vilket är en utgångspunkt för att det ska funka. Så det är fortfarande bandkänslan även om det är jag som skapar ramarna och ska leda. Skillnaden är att när du är solo är du allting på samma gång. Man ska se till att alla trivs och känner sig motiverade. En annan skillnad är att man är nervös när man ska spela. Det var jag inte förut när jag bara spelade gitarr. Nu är jag mer taggad och mer nervös.

”Den har växt inifrån som ett begär”

Vad var det som fick dig att börja köra solo?
– Även att jag inte varit någon sångare så har sången alltid funnits där på något konstigt sätt. Den har växt inifrån som ett begär, ett behov. Så var det när jag började spela gitarr också, det var något jag var tvungen att göra. Som en trygghet eller terapi. Ibland undrar jag varför jag står på scen för egentligen är det bara jobbigt. Men det bara blir så, det är som att andas.

Är det bättre eller sämre att köra solo?
– Just nu är det bättre, jag får skapa mina egna ramar. Sen är det jävligt tråkigt att åka själv och spela ibland, det får man jobba på. Just nu åker jag och spelar fifty fifty själv och med bandet.

Vad gör du när du inte spelar musik?
– Jag jobbar halvtid som sjuksköterska vilket är gött, jag trivs väldigt bra med det. Jag vet inte om jag hade trivts med att bara göra musik. Sedan är det ju en stabilitet och hela den biten. Om musiken kan ge lite ekonomiskt vid sidan av är det bra men rent livsmässigt är det en bra kombo.

Till sist: bästa stället att hänga på i Göteborg?
– Det har nog alltid varit Pustervik. Och Cigarren. Hela min uppväxt, eller ja inte innan jag var 18 men efter, har jag hängt Pustervik och även spelat där en del.