Folk betalar, Laleh sjunger, inte mycket händer däremellan. Djungeltrumman har recenserat gårdagens konsert med popundret och frågar sig varför vissa människor ens vill gå på konsert.
(Spänn fast säkerhetsbältet!) Första gången jag såg Laleh live var på Way out West. Hon stod där uppe i nån fjäderskrud och vi var alla rörande överens om hennes förträfflighet. Visst tilltalade hon sin publik lite underligt: som om hon cyklat in i ett staket och slagit i huvudet före konserten. Utbrast från ingenstans ”ååhhh!”. Bara pep högt i mikrofonen. Men i och med att jag hade druckit tetra-vin för 2 euro från Tyskland, som antingen gör dig arg som en torterad tjur eller salig som en predikant, la jag ingen större vikt vid detta.
Året efter stod Laleh Pourkarim på Lisebergsscenen och maximerade: hon pratade med åskådarna som om de var cancersjuka labradorer. Publiken besvarade med villkorslös kärlek. Det var patetiskt, och ärligt talat riktigt finstämt.
Ikväll går Laleh ut på Scandinavium – är det Sveriges fulaste konsertlokal? – och folk tycks totalt ointresserade av hennes gullande. Allt är upplagt för karneval med Disneystråkar, trumsalvor och blinkande animationer och förnumstiga dansare i rosa brallor.
Men var gång Laleh försöker spetsa sina mellansnack med lite smicker, var gång hon fnittrar till och säger något excentriskt, faller en kraftig våg av tystnad över det fullsatta betongkomplexet. Det är som att se ett gosedjur slitas sönder av en grizzlyflock i realtid. Och det är underligt.
Sedan sångerskan släppte den motståndslösa popsingeln Some Die Young, som gjorde den svenska medelklassen så exalterade att de, jag vet inte, investerade i en ny köksbänk och körde tio kilometer snabbare än fartrekommendationerna på småvägar, har hon varit omåttligt uppburen. Det är därför hela lokalen belägras av tiotusentals människokroppar denna fredag: folk skulle kunna knulla med Some Die Young. Folk älskar tossiga Laleh. Trodde jag.
Men Scandinavium är svalt. Och visst dras popfantasten och hennes armada av medmusikanter med uppenbara problem: Ljudet är ibland katastrofalt lågt, låtupplägget helt befriat från spänning (Hitchcock hade hatat det här), basen låter som om den är inställd på negativ volym.
Laleh sjunger däremot bättre än någonsin. Och när sångerskan överröstar orkesterns stråkar under låtar som Din stund på jorden och Return to the soil, eller när hon travesterar Seinabo Sey under Move On rättfärdigar hon nästan biljettpriserna. Allt känns lite oförtjänt.
De nya låtarna från Kristaller mottas med en kolossal – på gränsen till hånfull – likgiltighet, trots att allsångspotentialen är hög. Överlag möts Lalehs mindre kända material av ett oförstånd bara människor som inte lyssnar på musik, som inte är intresserade av musik, kan uppbåda.
Och här finns ingen spontanitet. Det klappas och hojtas bara när Lalehs dansare signalerar det, eller när rosa ballonger släpps från taket, eller när en kör med jobbiga barn tar sista refrängen på Goliat. Det mest avvikande som händer under konserten är när en gubbe hasar förbi vår trånga stolsrad med en enorm – enorm – hockeybag så att ingen ser.
Du undrar: varför går de här 9413 människorna på konsert? När de bara bryr sig om tre av tjugo låtar. Allt påminner om en kall, kuslig transaktion: folk betalar pengar. Laleh sjunger. Inget sker däremellan.
Det går att kasta fram den halvtrötta åsikten att kvällen delvis är en effekt av att allmänheten inte längre kan lyssna på musik. De handplockar enskilda spår, ger upp om någonting låter märkligt, vill aldrig utmanas och inget lära sig.
Allting kulminerar när huvudpersonen under Some Die Young sträcker ut mikrofonen mot publiken, ber dem sjunga, och bara en bråkdel av arenan tar vid. Sen ångrar sig folk, och om Laleh Pourkarim varit ett under av tålamod i en och en halv timme ser hon för första gången frustrerad ut.
