Nu på fredag spelar den amerikanska hiphop-artisten Mykki Blanco på Yaki-Da. Djungeltrumman pratade med en av musikindustrins mest säregna artister om otroligt vanliga saker.

Datorn vägrar koppla upp samtalet. I femton minuter tutar den bara ihåligt. Mykki Blancos manager skickar mail som avslutas med tre frågetecken, jag visualiserar min egen död. Men plötsligt skingras molnen, nåden träder in, och Michael Quattlebum Jr hojtar till från andra sidan världen.

– Hello?

Det är bara två månader sen Mykki Blanco, av många utsedd till den samtida queer-rapens häxmästare, släppte fullängdsdebuten Mykki. Och med rader som “smoking blunts with the cunts” slås man framförallt av att hon kommit att behärska något få musiker gör: att vara genuint rolig.

– Äh, jag försöker aldrig vara rolig med mening. Men humor är väldigt viktigt, det minskar avståndet till min publik, något jag arbetar med hela tiden. Sen vore det märkligt om min musik inte var rolig, det är ju så det känns när vi skapar den, säger Mykki på snärtig amerikanska.

Vad skrattar du själv åt?

– Jag gillar Frasier … och Seinfeld. (fniss)

Det är svårt att se Florida-rapparen, som 2014 slängde en macka i ansiktet på en skivbolagsboss för att denne ”inte gillar svarta människor, bara svart kultur”, vara intresserad av något så fruktansvärt normalt som Frasier. Men snart framgår det att Mykki Blanco har ungefär samma fritidsintressen som en äldre dam med dunväst.

– Jag tycker om att laga mat, vara med min familj, gå i skogen. Jag gillar i princip alla ställen i naturen där det inte finns myggor. Sen går jag på koreanskt spa med mina vänner.

”Jag vill skapa något dramatiskt, utlämnande och filmiskt där jag kan få ut mina stora idéer”

Kanske är det, som moteld till samtidens fixering vid det fantastiska, rent förnuftigt att kapitulera in i det banala. Och på Mykki uttrycker Mykki Blanco bland annat, efter år av gräsdimmigt kringflackande i LA:s konstvärld, en längtan efter det minst spektakulära av allt: en monogam parrelation.

– Det stämmer, säger Mykki uppfyllt, och vägrar svara på varför. Jag är totalt självutlämnande och ärlig i min musik, mina fans förtjänar inget mindre. Så din fråga har du svaret på bara du lyssnar på musiken.

Varför väljer du att berätta just genom musik?

– Jag vill bygga hela världar, och musik går så effektivt att kombinera med det visuella. Jag vill skapa något dramatiskt, utlämnande och filmiskt där jag kan få ut mina stora idéer.

Vilka stora idéer?

– Jag kan avslöja en. [Mykki pausar i exakt tre sekunder] Att infiltrera den kommersiella musiken med radikala queer-idéer.