Den här gången är det Jonathan Bengtsson som vet vad som är på gång i Göteborg. Han synar en renlevnadstrend som gått över styr och hyllar vinterns förmåga att få alla att se ut som vandrande kyrkklockor.

Securitas-segways
Generellt är jag för att avdramatisera ordningsmakten. Tvinga väktare att klä sig som Skurt, låt polisbilar tapetseras med illustrationer av Brummelisa som tittar fram ur hålen på strösselglaserade munkar. Låt polischef Dan Eliasson hålla presskonferenser genom att avsluta varje mening med att dra ett par pigga toner på en blockflöjt.

Ändå finns det något naturvidrigt i hur Securitas-vakter, som man annars hyser sån obeskrivlig respekt för, börjat dra runt Göteborg på segways. Känsla: om så en liten inbrottsliga med skogsmöss försökt bryta sig in i en fabrikslokal hade ni inte kunnat hindra dem.

Giftfria katter
”Eat-clean”-kosten har alltid känts ond. Ät ingenting med socker i, ät ingenting med tillsatser i, ät ingenting med gluten i. Till middag blir det stengryta, till efterrätt ska vi försöka bryta upp en stubbe jag hittade utmed vägen innan, och medan vi väntar finns det mer sten i frysen – det räcker åt alla. 

I sin renhetsiver blickar nu människor vidare mot nästa etapp: sina husdjur. Facebook-grupper i stil med ”Giftfria djur”, där usel smileysintegritet och en magisk oförmåga att ta in kritik är den gemensamma nämnaren, har börjat växa sig starka. Självklart står det var och en fritt att gå upp i Instagram-dieter utan vetenskapligt stöd, men skona era katter. De tycker tillräckligt illa om er ändå.

Tråkiga kläder
Bäst med vintern i Göteborg är att folk klär sig mycket tråkigare. Yllerockar som får ägarna att se ut som kringvaggande kyrkklockor, fladdriga parkas-jackor, livlösa dufflar.

Plötsligt är vi som har gråsuggan som främsta stilförebild helt normala. Hade jag inte velat ta livet av mig tre fjärdedelar av tiden så hade jag föredragit vinter året om.  

”En kombination som i teorin låter lika frestande som att spela kubb, fira midsommar, basta, kvällsbada (kanske rent av grilla lite?) tillsammans med en skadeskjuten varan-ödla”

Tro, hopp och svensk julmat
Så har vi valsat igenom ännu månad då jag pressat hela skepp av vörtbröd. Bröd med russin i. En kombination som i teorin låter lika frestande som att spela kubb, fira midsommar, basta, kvällsbada (kanske rent av grilla lite?) tillsammans med en skadeskjuten varan-ödla.

En standardåsikt brukar vara att svensk julmat är vedervärdig, men det är en sanning med modifikation: den är vedervärdig på samma sätt som Tro Hopp och Kärlek är. Det mesta är givetvis bisarrt, det lilla bra rättfärdigar precis all själslig vånda.    

Månadens hiss
Människor som omsätter sitt politiska engagemang i handling. Vissa av oss, mig inkluderad, har en tendens att skriva och säga så lämpliga ord utan att offra något verkligt. Ni som gör det, ni som med kroppen arbetar mot rasism, sexism, klimatförändringar, på torg och barrikader för att någon måste: ni är föredömen.

Månadens diss
Folk som fortfarande fnissar åt Glenn Hyséns uppenbart spökskrivna krönikor. Jag medger att även jag slukades av hysterin inledningsvis. Men för ett halvår sen tog jag mig an den våldsamt sofistikerade boken Galna målvakter – om det komplexa och andligt prövande ämnet galna målvakter – till vilken Glenn skrivit förordet. Han är, jag lovar, helt ok med pennan.

Det döljer sig en seriös dimension i mitt försök att nyansera Glenn här, han har i tiotalet år självpåtaget gått upp i rollen som en samhällets narr. Det är hur han tjänar sin hyra, det är hans främsta valuta på arbetsmarknaden (finns få högskoleutbildade fotbollsspelare). Och däri ligger mitt argument: Glenn gör det kanske mer för att han måste, mindre för att han vill.