Filmfestivalen är igång igen, och vi har kastat ut filmexperten Henrik Boström i biosalongerna för att recensera. Först ut – Pablo Larraíns Jackie (2016), med Natalie Portman i huvudrollen.
Regi: Pablo Larraín
Med: Natalie Portman, Greta Gerwig, Billy Crudup, Peter Sarsgaard, John Hurt
Sekunden då en kula kolliderade med Kennedys kranium under kortegen genom Dallas 1963 är ett av historiens mest kända ögonblick. Det är också ett ögonblick som exakt hela den här filmens handling hänger på. Ändå hoppar någon till framför mig i biosalongen då vi faktiskt får se det hända i en tillbakablick.
Kanske var det bara oväntat kladdigt, men det är ändå imponerande att lyckas överraska någon med typ den mest förutsebara stunden i någon film, nånsin.
Jag slås av hur billig Jackie måste ha varit att producera. För att vara storfilm. Tighta närbilder dominerar fotot, och en del bilder verkar skramlade ur historiska arkiv, vilket säkert innebär att relativt få kostymer och scener behövt återskapas i 1960-talsstil. Dessutom lär musiken ha varit lättköpt. Till stor del består den av några få välplacerade pianoackord av nybörjaren Mica Levi (som tidigare endast komponerat musiken till geniala Under the Skin), samt ett par utvalda spår från Loewe och Lerner-musikalen Camelot. Den enda kostnadsrisken på soundtracket kommer då Jackie-O själv sjunger Happy Birthday to you på JFK juniors 3-årsdag – ett stycke som är ökänt för att ha slukat royalty-pengar under senaste seklet – men den trillade ju in i den allmänna egendomen alldeles förra året. Så fritt fram att sjunga gratis från och med nu alltså.
”Några fina garderober och bilar runt en totalt magnetisk central prestation”
Annars är Jackie som historiska Hollywood-biografier är mest: några fina garderober och bilar runt en totalt magnetisk central prestation. En sådan där stjärna som gör all skillnad mellan tv-filmstoff och Oscars-viskningar. Förra årets motsvarighet på Göteborg Film Festival var Bryan Cranston i Trumbo, och precis som väntat är Natalie Portmans Jackie Kennedy ett av de där stora porträtten. Detta utnyttjas också till fullo, då vi får följa med under perioden mellan mordet och begravningen i ett utsnitt som ofta är tätt beskuret till hennes huvud, hår och hatt.
Några andra kända ansikten dyker upp under filmens gång, men jag noterar dem knappt –för hela Jackie bärs av just Natalie Portmans ansikte. Hennes ögon, röst och minspel. Hennes kedjerökande, attackgråtande, inte-jättelikt-Jackie-Kennedy-men-ändå-nog-likt-ansikte.
