Med sin varma och kristallklara sångröst tog Jennie Abrahamson alla med storm då hon tidigare i år släppte skivan Reverseries. På lördag spelar en av Sveriges kanske mest underskattade artister på Klubb Foajén.

Hej Jennie! Hur är läget med dig idag?
– Hej Djungeltrumman! Jodå, just nu är det tidigt som tusan och vi sitter i bilen på väg ned till Köpenhamn för turnépremiär … Det har varit otroligt mycket fix och stress de sista dagarna så nu känns det lite skönt att vara iväg. Hoppas bara vi fått med allt, haha!

Hur går egentligen tankarna så här några dagar innan spelningen på Klubb Foajén?
– Det har som sagt varit sjukt stressigt sista veckan, det är så mycket förberedelser med allt, så jag är glad att allt vi hållit på att pilla med äntligen ska få omsättas i praktiken. Jag är sjukt peppad på det vi satt ihop. Och det är alltid roligt att få spela för göteborgare, så det ska bli kul på lördag.

Har du några speciella ritualer som du brukar göra innan en spelning?
– Nja, det beror på. Inför mina egna gig är jag glad om jag hinner ta några djupa andetag och dricka en kopp te, typ. Det är alltid full rulle när man både är med och kör bil och delar turnéledarskapet och ska se till att det byggs merchbord och soundcheckas, ätas nåt, hinna byta om och fiffa. Tiden från att man kommer till venue till själva giget är alltid för kort. När jag däremot åkt på lyxturnéer med andra och större artister som har ett helt annat entourage, då kan man bara rå sin egen tid. Då har jag mer ritualer som handlar om att hitta fokus och hålla uppe energin.

Vad har du för relation till Göteborg?
– Jag har alltid tyckt att det är väldigt roligt att komma till Göteborg och spela, det är liksom lite öppnare och lösare stämning där. Och jag har haft sjukt många roliga utekvällar och häng i Göteborg, men jag har aldrig liksom känt mig hemma där. Kanske för att jag inte hängt där tillräckligt mycket. Detta gör också att jag aldrig vant mig vid spårvagnen, så jag är jämnt en hårsmån från att bli överkörd.

”Eftersom jag är patologiskt dålig på att välja så är det verkligen en hatfråga”

Hur kommer det sig egentligen att du började hålla på med musik?
– Det fanns runtom mig jämt när jag var barn, jag är yngst i familjen och både mina syskon och föräldrar spelade ganska aktivt då. Det var således inget stort dramatiskt val, det var liksom en naturlig del av livet och jag tyckte redan som liten att det var självklart att musiken skulle bli mitt jobb och liv, vad skulle jag annars göra liksom?

Vi kör en klassiker: om du skulle beskriva dig själv med två ord, vilka skulle det då varit?
– Eftersom jag är patologiskt dålig på att välja så är det verkligen en hatfråga, haha! Men ok, ska försöka. Envis: för det är jag, som fan. Envisheten och envetenheten hjälper till när självförtroendet och modet sviker. Empatisk: för att jag är snäll och varm och bryr mig, och har lätt att leva mig in i andras känslor och situationer.

För bara några veckor sedan släppte du albumet Reverseries, berätta lite om det!
– Det är verkligen ett album. Och jag är jättestolt över det, både för att jag har fått spela in det i stora delar live med mitt fantastiska band – och jag tycker deras musikaliska röster hörs så tydligt på skivan – och för att jag och producenten Johannes Berglund har gjort vårt bästa album to date. Det är en skiva som breder ut sig långsamt, 10 låtar över 54 minuter, så det är lite ett album att vaggas in i.

Varför avslutar du hela albumet med en cover på Bruce Springsteens Lift Me Up?
– Det passade bäst med albumkompositionen, när vi valde och valde bort bland låtar vi spelat in. Jag tycker den där låten är så sjukt fin, och gjorde en snabb och smäktande demo på den som mitt band verkligen gillade. Så vi spelade in den snabbt, lite på vinst och förlust, och sen tyckte vi att den blev bra nog för att få en plats på skivan. Det är en bra avslutningslåt. Och har man inte hört originalet – som inte många har för det är en lite obskyr B-sidelåt som skrevs till en film – så tycker jag man ska söka upp den. Han sjunger på ett sätt som han nästan aldrig annars gör, jag kände inte ens igen att det var han första gången jag hörde låten, men tårarna rann för det var så vackert.

”Jag och bandet gjorde en vansinnig 36-timmarsvisit
till New Dehli”

Med din tidigare skiva, Gemini Gemini blev du utnämnd till Årets Indie, hur skulle du själv beskriva den något spretiga genren indie?
– Alltså, det är ju verkligen en benämning som innehåller allt. Men det samlande är väl att man står utanför något sorts kommersiellt etablissemang i musikbranschen, att det är mycket DIY och små aktörer som jobbar tillsammans. Rent musikaliskt tänker jag att det är något som inte följer mittfåran, som försöker att inte jobba enligt protokoll 1A för hur musik och hits ska byggas. Men när jag sökte under indie-genren i ginzakatalogen när man var yngre så var det ju mest britpop-band och sånt som räknades, skrammel och gitarrer … Idag uppfattar jag att indiebegreppet är lite mer inkluderande och handlar lite mer om state of mind och business.

Med ett antal konserter och turnéer i bakfickan måste du har varit med om en del – vilket är ditt bästa turnéminne?
– Åh, det har man i sanning varit, och det finns så många fina, roliga och knäppa minnen. Om med min nämnda svårighet att välja så får bli tre korta då: 1) När jag träffade en astronaut som bott på ISS i cateringen på Peter Gabriel-turné och fick fråga tusen frågor om rymden och astronautlivet (nördintresserad av det). 2) När jag och bandet gjorde en vansinnig 36-timmarsvisit till New Dehli för ett gig och hann: spela en spelning, få en rejäl rundtur med sevärdheter och tempelbesök, äta 5 middagar, gå på marknad och shoppa, gå på spa. Ett dygn när man känner sig helt förhöjd och drabbad av livets skönhet och skörhet. 3) När jag och min keyboardist Samuel Starck gjorde ett 24-timmarsbesök i Krasnoyarsk i Sibirien. Allt med den resan var helt bananas – från den sinnessjuka kylan, de ryska hantverken vi hittade, en utsåld konsertsal på filharmonien och att självaste kulturministern kom längst bak i planet klockan 5 på morgonen efter med ett fång långa vita rosor till mig som tack för kvällen innan.