Göteborg har sedan många år tillbaka varit ett fäste för Sveriges reggaescen och fostrat flera av de mest tongivande namnen. Etzia har sedan barndomen sett stadens scen växa fram och har vuxit upp tillsammans med musiken. Nu sammanfattar hon dessa kapitel i sitt liv och upptäcker på köpet en helt ny genre.

– Jag tycker ju att livet kan vara ganska negativt och jobbigt. Det är mycket det mentala slaveriet som lever kvar och det har varit en jättestor del av mitt liv. Jag har varit låst och hård och inte så känslosam. Det är väl mest det. Alla människor som har bakgrund i slaveriet är ju inte såna, men det är svårt att hitta dig själv när du kommer från så många generationer av negativitet, destruktivitet, våldtäkt och misshandel . Det går vidare för varje generation. Men jag tror på positivitet rakt igenom, positivitet föder positivitet. Jag vill känna att jag inte utsätter mig själv för massa energier jag inte behöver, mår jag bra så mår andra omkring mig bra. Jag har alltid sett det negativa men försökt hitta lösningar för att komma ur det.

Det är små generationer i Etzias släktled, de blir mödrar runt femton år. På hennes mammas sida är gammelmormor och gammelmorfar från Jamaica. Sedan flyttar de till Panama i två generationer. Där växer hennes mormor och mamma upp innan de flyttar till New York och Etzia föds. Hennes biologiska pappa har indianskt och kinesiskt blod, men han är frånvarande under barndomen. Nästa kapitel i detta släktleds färgstarka historia utspelas i Sverige och Göteborg. Där hon växer upp med sin mamma, lillasyster och mammans svenska man, han som Etzia kallar pappa.

Bakom Delsjöns grönska och bortom Lisebergs snirkliga räls, där ligger området Kallebäck i all enkelhet. Det gränsar även till gräddhyllan Örgryte och brukar kallas Örgrytes baksida. I hemmet spelas musik dag ut och dag in, även på nätterna när barnen lagt sig och mamman ska städa skrålar favoritlåtarna på hög volym. Hennes pappa spelar gitarr och sjunger, Abba, Bob Marley eller Freddie Wadling alla världens tongångar samsas under familjens tak.

Hon spelar fotboll och basket och åker cross. En väldigt enkel och glad uppväxt. Men högre upp i klasserna börjar hon på Nya Lundenskolan och där är det mycket bråkigare, för första gången hon känner sig annorlunda.

– Jag var inte lika cool som de andra liksom, då skulle man ju röka och ligga med äldre killar och festa och jag hade inte alls såna intressen. De flesta som var från Kallebäck … vi var barn längre och var skyddade liksom. Jag tyckte inte det var roligt på högstadiet och kände mig väldigt ensam där. Så i åttan blev halva klassen av killarna nynazister och då började jag plugga på om amerikansk historia och Martin Luther King och Rosa Parks och jag bara, jag tänker inte stå ut med det här, enda invandraren liksom , fuck this shit. Så sen fick de höra … jag har aldrig låtit någon trycka ner mig.

Etzias mamma var bara 20 år då hon fick henne. I Göteborg har hon blivit stylist och konstnär och rör sig i kreativa kretsar. Hon är ett stadigt inslag i stadens reggaefester och lär känna eldsjälarna. På så vis introduceras även Etzia i Göteborgs värld av rytmiska tongångar. Familjens vänskapsband med diverse musiker leder Etzia med tiden även in i branschen.

”Jag skulle plugga till nöjesadvokat och bli en sådan typ av person”

Etzia körar på låtar med Governor Andy och Jr Eric, men det är inget hon fäster större vikt vid. Vid den här tiden har hon andra planer.

– Jag tyckte det var ganska kul och komma ut och träffa nytt folk. Men jag tänkte inte mycket på det . Jag har alltid gillat att sjunga men jag skulle plugga till nöjesadvokat och bli en sådan typ av person. Jag har alltid haft långa visioner och många år fram och klart för mig hur det ska vara så jag pluggade ekonomi i två år men hoppade av för jag kände, fan det här är ju inte alls min grej. Det kändes inte alls som min flock.

Etzia åker till Jamaica mellan 2007 och 2008 och när hon kommer hem bestämmer hon sig för att börja jobba med musik. Hon kommer hem och upptäcker att det bubblar i staden kring klicken som utövar den musik hon älskar. Det är Reggaefestival på Röda Sten. Göteborgs mest framträdande soundsystems Axxion Pack och Rough Lynx ordnar klubbar och fester runt om i staden, RioRio, Rumble, Henriksberg och Kompaniet får stå värd då baktakterna rullar utöver kanalen. Daniel Lemma har klubb på Magnus och Magnus. Partillo och hans bror Jr Eric gör sina egna fester och eventsen drar vanligtvis fulla hus, en ny generation som alla funnit en gemensam beröringspunkt i den västindiska musiken.

– Det var då reggaen blomstrade. Det var magiska fester flera somrar i rad och mycket folk, mycket glädje, alla var där och det kändes som en unity. Allt var euforiskt och nice och så mycket var nytt för mig. Det var så kul att vara med där som rookie. Jag var alltid yngst och det kunde vara femton års skillnad mellan folk. Men jag var ändå mogen och fokuserad så jag snappade upp mycket av alla artister vi hade omkring oss. Alla var ju up’n’comin, Kapten Röd och Serengeti hade precis börjat släppa grejer och det var början … det kanske var det som var så häftigt, att det var början på mycket … Många flyttade in från andra städer under den tiden också, för att jobba med reggaemusik och tog kontakt med Partillo för att vara med på den här reggaerevolutionen som skulle föras i Göteborg. Det var kul att vara i den positiva vibben, det gick lätt att komma in bland folket.

Under en av alla dessa fester, på Pustervik närmare bestämt uppstår en open mic session med Partillo i DJ-båset. Alla är där och alla går upp på scen för att lägga sina verser.

Vid sida av scen står Etzia tillsammans med vännen Tommy Tip. Hon gör ingen egen musik vid den här tiden men inspirerad av vännernas kreativitet har hon ändå snickrat ihop en egen vers hemma på kammaren. Hon och Tommy Tip diskuterar huruvida de själva ska gå upp och greppa micken.

– Han peppade mig som fan, men sen försvann han bara. Men då hade jag redan bestämt mig så jag sa till Partillo: ”Sätt på den hårdaste rytmen du har” och han ba: ”Men du ska väl inte köra?” Och jag ba: ”Sätt på den hårdaste rytmen du har!” Så gjorde han det och jag körde min vers och alla bara jublade och jag fick köra den igen och sedan dess har jag bara … det här ska jag göra. Jag ska stå på scen.

Kort därefter befinner hon sig i Partillos studio för att spela in sina första alster. Hon medverkar på hans compilation Högre standard där Partillo samlar landets mest framstående artister vid den tiden. Etzia medverkar även på Serengetis We run things.

Men 2009 inträffar något som lamslår scenen. Då en av stadens stora profiler i genren , Jr Eric, plötsligt går bort under en Thailandsresa.

– Jag undrade vad livet går ut på, det är ju alltid så när någon går bort och tragiska saker händer att sådana tankar kommer upp. Jag var väldigt hård mot mig själv, inga tårar och jag måste köra på nu, jag har ett år kvar med plugget. Det är dags att jobba … men efter ett tag kände jag; ”Va fan håller jag på med. Jag måste ju ta ta det lugnt och gå under om jag behöver göra det”, och då var det första gången i mitt liv som jag accepterade att inte behöva vara vara så där hård och duktig och ambitiös. Jag har bearbetat mycket sorg i och med Eriks bortgång, det var en jättetyngd för mig och det tog mycket på mitt skapande och jag ifrågasatte vem jag gör det för och varför jag gör musiken. Mycket såna tankar … jag räknar mycket där ifrån. För där försvann mycket, han var den där rubadub-kungen och den energin han har och det han kunde leverera till gemene man, det blev aldrig det samma efter det. Jag ser att va fan vad mycket glädje och energi det fanns innan dess.

Hon blir en allt stadigare gäst i studion, samarbetar även med Serengeti och Lady Louise och kommer med tiden ut på världens vägar och scener.

– Jag hade inte varit i Europa så mycket då och fick träffa nya människor och se hur det funkade där nere och energin de har och allt var bara så roligt. Men jag åkte även ut för att bli bättre och jag var väldigt fokuserad. Sverige är ju min sista marknad egentligen även fast jag blir bokad hela tiden här också. Europa, Västindien, USA, det går den vägen. Ute i Europa har jag min största crowd.

Väl i Sverige attackerar hon musikskapandet i med ny frenesi och släpper eget material samt gör flera features. Hon börjar under 2011 även studera vid Music collage vilket senare leder vidare till musikhögskolan.

– Tiden går så jävla fort, jag har bara hållit på med musik i sju år så allting har bara gått schhhoff liksom. Men då jag kom in på music collage då växte mitt självförtroende jättemycket och jag tänkte, fan jag ska satsa på det här helt och hållet. Jag vet att jag har ambitionen och jag vet att jag kommer utvecklas och om jag inte köttar på då kommer jag inte veta vad jag går för. När det hade gått fem år så fick jag stanna upp och tänka fan vad bra det är nu .

EP:n Chapter done släpps under första kvartalet 2015. Liksom allt hon spelar in har skådeplatsen varit Partillo Productions i Majorna. Det är även Partillo som tillsammans med Etzia jobbat fram soundet på musiken. Det är stelt, hårt, kantigt, metalliskt och elektroniskt. De kallar musiken ”Traphall” , likt namnet antyder en hybrid mellan,Trap och Dancehall, blandat med jordisk reggae, hiphop, 808-trummor, dubstep en spretig canvas hon målar känslorna med, med Etzias melodier och texter som förbinder de elektroniska beatsen. En perfekt symbios mellan Kingston, Atlanta och Göteborg.

– Jag gillar image och så men det ska det inte hänga på hur jag står och åmar och kråmar mig i någon video, det ska inte hänga på det. Musik är mycket mer för mig, det är inte bara att gå upp på scen och jiggle and wiggle. Jag har visionerat sedan jag var barn den person jag ska vara. Jag blir den personen mer och mer fast jag kan gå in i svackor, the struggle goes on.