Sedan Sveriges första rave gick av stapeln i Göteborgsområdet har det alltid funnits en klick i staden som vigt sitt liv åt dans. Trots att populariteten bland folket alltid skiftat har Pia Picknick sedan början av millenniet varit en given del av stadens elektroniska musikscen.

– Jag har alltid spelat skivor tror jag, det har alltid funnits omkring mig. Vi var ett gäng som höll på med det där när vi var yngre. Då var det mycket scratchgrejen och hiphop-kulturen som lockade. Jag kommer från Skåne och vi åkte till Köpenhamn och kollade på de här Dj Shadow och Dj Crush och sen ville jag pröva på själv, så det var hiphopkulturen som drog in mig i det.

Pia Picknick lämnar det skånska flacka landskapet 2001 och söker sig norrut, till Göteborg där hon finner sitt nya hem.

– Jag kände inte så mycket folk. Men började hänga på olika ställen som körde elektronisk musik. Kronan fanns det ett ställe som hette och sedan var det var det något undergroundställe på Kompaniet vi brukade gå till. Jag kände någon slags samhörighet med den elektroniska världen i Göteborg. Jag var ensambarn och ett ensamt barn, så det med ravekulturen var nog att man tillhörde någonting. Då var det mycket mer som moderna hippies, alla fick vara med på något sätt. Alla var lite speciella och udda. Det var inga som ställde frågor var man kom ifrån eller vem man var och jag kände att jag tillhörde någonting speciellt.

Hon uppslukas av scenen och hiphop är inte längre lika intressant, hon börjar spela skivor med snabbare BPM och kort därefter inleds planerna på egna fester.

– Allting handlar nog om vilka människor jag umgåtts med, jag har aldrig varit ensam om att göra det här utan jag har alltid dragits till andra kreativa. Vi gjorde vår första fest utomhus 2002 i Svartedalen och det var inte så mycket folk som kom. Det har alltid funnits en viss gruppering i stan men den elektroniska kulturen, ravekulturen, den var liten då. I Skåne var det mer utvecklat på den tiden, vi var ju närmare Tyskland, det kanske var därför. Men ganska snart blev det ju att man träffade folk på fester och sånt och då började vi prata ihop oss om att vi borde göra något tillsammans. Vi var jätteunga, men det blev stort i den världen, nästan lite för stort så jag var bara med på den grejen i två år och sen började jag med klubbar på stan istället. Det var så jag kom igång i Göteborg i alla fall, men jag försvann ganska snabbt från den scenen jag var med och startade.

Pia hänger vid den här tiden mycket på en restaurang som heter Jord. Restaurangen frekventeras av en gruppering med likasinnade och de blir tighta. Gruppen lär även känna de som har krogen och frågar inom kort om de får arrangera fester i lokalen. Det får de, men för att inte störa andra middagsgäster blir det söndagar som erbjuds, inte en optimal dag för fester som lockar till dans.

”Vi kämpade och till slut började det komma en liten klick på söndagarna”

– Vi bestämde oss ändå för att starta där, det var väldigt svårt, men vi kämpade och till slut började det komma en liten klick dit på söndagarna.

Egna och andras fester och rave tar allt mer tid. Både som arrangör och dj eller besökare. Trots att musiken är en viktig och stor del av hennes liv, känner Pia att hon dras åt ett annat håll. Hon har sedan tidig barndom alltid varit intresserad av konst och 2008 låter hon detta intresse få utlopp. Tillsammans med några vänner startas en butik på Andra Långgatan, den heter Drift och ligger något avsides, i närheten av där Netto återfinns idag.

– Det var ett galleri för independentkonstnärer i Göteborg och folk kunde komma och lämna in grejer så sålde vi dem, men vi låg så himla dumt till så det var ju inga som såg oss. Det här galleriet gjorde jag på sidan av och jag hade fortfarande mitt vanliga arbete och det funkade inte till slut. Det hade funkat om jag gett hundra procent, men jag vet att jag inte la hundra procent för jag var mer intresserad av musik och spela och göra klubbar än att ha en butik.

Det obskyra lilla galleriet skulle lätt kunnat bli enbart en parentes i Andra Långgatans brokiga historia. Men under dessa år var de med och skapade något som gett eko även i våra dagar.

– I och med att vi höll på med fest så gjorde vi ofta grejer utanför butiken på sommaren. För mig var det ganska naturligt att det skulle hända grejer utanför butiken och det var några andra på gatan som tänkte likadant, det fanns ju gatufestivaler i andra städer så vi tänkte: ”Va fan kan inte vi ha Andra Lång-dagen?”

Hon samarbetar med de andra butiksinnehavarna med lite ungdomligare verksamheter. Till en början är det bara Andra Långgatans skivhandel, streetwearbutiken Shelta och den reggaeinfluerade butiken Skank som är med på tåget. Tillsammans drar de igång den gatufestival som idag är en institution som växer för varje år, även då Drift slagit igen portarna.

Pia lär känna en graffitimålare från Uppsala som flyttar till västkusten med några vänner. De har alla upptäckt subgenren minimal techno, en stil som vid den här tiden ännu inte letat sig till Göteborg. De delar samma syn på klubbscenen och bestämmer sig för att göra något ihop. Resultatet blir kollektivet Dansmaskinen som under de kommande åren ska göra mängder av fester och klubbar runt om i staden.

– Vi hade Röda Sten under en lång period där vi fick helt fria händer. Sen var vi på Uppåt Framåt ett tag då det fanns och så körde vi en del på Magnus och Magnus. Vi hade jävligt kul och Dansmaskinen blev ganska stort under några år. Vi träffade även en grupp som kallade sig Startsladd och höll på med bildproduktion. De var också i början av sina karriärer och använde oss för att testa sina videoproduktioner, vilket gav ytterligare ett element till festerna. Det blev ganska hypat och en bra grej.

”Det kändes roligt att dela dj-andet med någon … det kan bli lite ensamt att stå där själv.”

Parallellt med festfixandet startar hon tillsammans med en annan dj även duon Bubbles’n’Guns som får dansgolven att koka runt om i stan.

– Det kändes roligt att dela dj-andet med någon … det kan bli lite ensamt att stå där själv.

Både Dansmaskinen och Bubbles’n’Guns blir allt mer uppmärksammade och hennes verksamheter tar allt större del av livet. Men då inträffar något som ska komma att påverka hennes liv en lång tid framöver, då en av Dansmaskinens medlemmar väljer att avsluta sitt liv. Ingen i grupperingen hade sett några tecken och festen och de långa nätterna fyllda av glädje får ett abrupt slut.

– Vi hade ingen aning … Han kallades Uppsala-Linus eller Beamone, det var hans graffitinamn … det tog jävligt hårt på oss i Dansmaskinen och vårt gäng, det var en chock. Så då blev det en ganska splittrad tid och en stor sorg, vi var inte så kreativa med Dansmaskinen efter det för han var en av stolparna där. Det var helt enkelt någon som fattades, alla blev ganska splittrade.

Det blir en mörk period i Pias liv och musiken känns onödig efter vad hon varit med om. Dansmaskinen har vid den här tiden en studio men det blir väldigt svårt att hålla den vid liv efter allt som har hänt, ingen vill vara där och ständigt påminnas av deras bortgångne vän.

– Men då blev jag uppfångad av ett gäng som höll till där på Röda Sten. Vi skaffade en ny lokal i Sockerbruket och jag är väldigt tacksam för att jag fick vara med, det fick ändå upp hoppet lite.

Lokalen blir en knutpunkt för den elektroniska musikscenen i staden. De köper in dyr utrustning och bygger på egen hand upp en festlokal unik för Göteborg. Pia Picknick återinträder i livet efter den stora sorgen hon upplevt. Men då inträffar nästa tunga bakslag.

”Jag tappade hoppet om den elektroniska scenen i Göteborg och blev rätt deppig efter det där.”

– Vi körde en fest och det var många inom kulturen som var där och så. Jag låste efter festen och när jag kom tillbaka någon dag senare var det någon som hade snott all min utrustning och allting annat av värde. Det var någon som gömt sig i lokalen och typ fördärvat den så hårt att vi blev av med kontraktet. Det var väldigt svårt att börja spela igen när ingenting fanns kvar. Då tappade jag suget helt och hållet. Jag tappade hoppet om den elektroniska scenen i Göteborg och blev rätt deppig efter det där. Man kan ju inte gå och ta någons soundsystem för det är svårt att ha fester när det inte finns något att lyssna på liksom. Jag har aldrig gjort det här för att tjäna pengar utan vill sprida musiken och göra bra fester, jag ville inte rota i vem som gjort det heller  och riskera bli ännu mer besviken. Så då spelade jag inte på över ett år … Jag hade inget att spela på förresten. Så då var jag på noll igen.

Men då allt såg som mörkast ut träffade hon de personer som ska komma att bli hennes långtida samarbetspartners, ett samarbete som håller i sig än idag.

– Vi var fyra–fem stycken som från början hade hållit på med olika konstnärliga grejer. Vi är väldigt olika men även rätt lika. Oftast kan det vara att en houseklubb ska se ut så, techno ska se ut så och rave ska se ut så. Men vi kände för att göra något som inte gjorts tidigare och det är vad vi försökt göra de senaste fem åren, krossa de där barriärerna. En fest behöver inte vara så som man alltid trott det ska vara, vi vill ha mer arty party. Och det här är nog det jag är mest nöjd med, av allt jag har gjort hittills.

De kallar sig Guerilla Deco family och är en löst sammansatt grupp med en vision om att konst och fest kan interageras och samexistera och den stadiga publiken som besöker gruppens evenemang tycks hålla med.

Idag är den elektroniska dansmusiken på sitt all time high och djs kan fylla världens största venues med en euforisk dansande ungdom. Till och med P3 Guld och andra utmärkelser har en kategori för elektronisk musik. Det har hänt mycket sedan Pia Picknick arrangerade sina första fester i skogarna kring Göteborg.

– Det är mycket större, jag gillar det som är idag. Nu finns det ju typ arenarave eller vad man ska kalla det, Summerburst och allt det där och det är jättestort på ett annat sätt. Det är mer tillåtande nu än förr. Alla har tolkat ravekulturen på sitt eget sätt och det ska bli intressant att se vad som händer i framtiden.