Two Year Vacation fortsätter färden i Europa. I denna uppdatering är det schweiziska drinkar, Toblerone och kanske bandets bästa spelning någonsin. Häng med så ska du få se!

Dag 2
Vi vaknar i Chemnitz, Tyskland. Ännu ingen sparris. På morgonen blir det uppenbart att vi är de enda gästerna på vårt hostel, men frukosten är överraskande god. Snabbt in i bilen vidare mot Olten i Schweiz! Efter lite autobahn gasar vi igenom tullen med hjärtat i halsgropen. I vanlig ordning kommer vi en halvtimme sent till soundcheck men bokaren Naomi är förstående och hälsar oss välkomna med drinkar och spenat.

Spelningen går helt fantastiskt bra även om det är lite glest i publiken. I slutändan står de och ropar ”ZUGABE” som betyder att man ska spela igen. Ändå något besvikna över den glesa publiken utnyttjar vi fri bar maximalt och kvällen utvecklas till ett safari i schweiziska drinkar. Några ”Alptraum” senare ligger vi nedbäddade i rökrummet och hostar oss till sömns.
Dag 3
Solen skiner nästan lika starkt som Naomis leende på morgonen när vi vaknar, till och med frukosten ler åt oss idag då den består av smiley-kakor med sylt. Kramkalas, auf wiedersehen, snabbt in i bilen mot Locarno. Vi är alla väldigt taggade på Locarno som ligger i den italiensktalande delen av Schweiz och är en mycket gammal stad vid en vacker sjö mitt i alperna.

Efter bara några mil är vi omringade av berg som är högre än Lisebergstornet. Vi andra äter toblerone i förundran medan David sover sig igenom några av Europas vackraste platser. Väl framme i Locarno går alla våra drömmar i uppfyllelse och medan Anton och Johan febrilt letar parkering i ett par timmar vandrar vi andra runt längs sjön och känner oss som huvudpersoner i en Disneyfilm.Mono Bar visar sig vara det perfekta spelstället för oss och vi kan simma runt i tropiska vibbar bland leende människor som pratar om pizza och tortellini. Massimo som äger stället är den perfekta charmören och tar hand om oss som om det vore vår bröllopsnatt.

Alla här är överväldigande trevliga och efter att vi riggat upp sitter vi och vrålar över vår goda mat. En snabb tequila i köket med Massimo så går vi på scen, stället är så packat med folk att det är svårt att ta sig fram till våra instrument. Vi gör vår bästa spelning hittills, publiken älskar oss, vi älskar dem, vi säljer skivor och skaffar vänner.

Ett gäng Schweiziska kvinnor invaderar scenen och gör en spontan kareokekonsert, de spelar Blur och italiensk storbandsjazz, alla dansar.
Efter en lång diskussion kring huruvida vi skall hänga med en tatuerare hem och tatuera in varsin sparris på högra skinkan beslutar vi oss för att gå till vårt hostel. Grazie Schweiz, ti amo!

Dag 4
Idag är autobahn mer utav en parkeringsplats än motorväg, köerna är uppskattningsvis tre timmar långa och vi behöver aldrig stanna för att springa ut och kissa, bilen står kvar där man lämnar den. Efter många extra timmar kommer vi äntligen fram till Villingen-Schwenningen i södra Tyskland, vi var här på vår förra tysklandstur och det blir ett kärt återseende med bokaren Bernard.

Vi hinner knappt äta upp vår mat innan vi måste upp på scenen och vi är väldigt slitna från resan men så fort vi ställer oss på scenen dansar vi med publiken som att det inte finns någon morgondag. György går rakt från basen till sängen medan Johan leker match-maker för tyska ungdomar.
Dag 5
Söndag i Tyskland är väldigt annorlunda från hemma då allting har stängt i Jesu namn, till slut hittar vi ett våffelställe och äter som att det vore sista gången, amen! Vi följer autobahn till vägens ände i sökandet efter Bayern där nästa föreställning ska uppsättas. Där autobahn tar slut tar småvägar vid. Omgivna av åska, regn och hagel sprider sig en spöklik stämning i bilen och vi anar en skepnad i det sjätte, tomma sätet i bilen…

Väl framme i Bad Kötztingen vandrar vi rakt in i baren från Twin Peaks och möter en otroligt trevlig tysk vid namn ”Ollie” som har köpt byns tågstation och förvandlat den till något av de snyggast inredda barerna vi någonsin beskådat.

Giget går bra, tyskarna dansar, fyra weissbier senare ligger vi nedbäddade bland Ollies samling av DJ-turntables från 60- och 70-talet. Auf Wiedersehen, Bayern!