Just nu är vi många som tar fasta på Livsmedelsverkets rekommendation om 500 gram frukt och grönt per dag, fem nävar av helt icke-animaliska varor. Ungefär en av tio äter helt vegetariskt i Sverige, det är en grön trend just nu – hurra för det!

Men å andra sidan har vi också en proteinkurva som bara pekar uppåt. Rekommenderat är 0,8 gram protein per kilo kroppsvikt, men enligt Livsmedelsverkets matvaneundersökning Riksmaten äter genomsnittssvensken ungefär 1–1,2 gram per kilo. Kanske inte så konstigt med tanke på kvargexplosionen och mängden proteinberikade produkter som sväller över på hyllorna i valfri matbutik.

Jag började välja grönt framför kött för nästan tio år sen, dels på grund av att den vegetariska maten i bamba var godare och att de straight edge-inspirerade i mitt gäng drev den vegetariska kampen rätt hårt. Jag kunde helt enkelt inte stå emot. Av de matbilder jag scrollar förbi på deras instakonton idag gör de nu som många andra enligt Jordbruksverket, äter 87,3 kilo kött per år.

”Av rent egoistiska skäl äter jag kött om det bjuds eller om jag känner mig nyfiken på något jag aldrig ätit förut”

Jag är inte vegetarian, jag tycker kött kan vara riktigt gott även om det kan kännas lite märkligt att tugga i sig en råbiff eller glaserad oxkind efter månader av enbart grön kost. Av rent egoistiska skäl äter jag kött om det bjuds eller om jag känner mig nyfiken på något jag aldrig ätit förut. Och nej, fisk är inte vegetariskt men det tillagas då och då i mitt kök.

Något jag funderar på nu är klassikerna och hantverket som finns i den svenska husmanskosten jag är uppvuxen på. Dillkött och stuvad potatis, porterstek och brunsås, köttfärslimpa, kokta morötter och svartvinbärsgelé. Hur ska jag ta hand om det matarvet? Är det dags att det anpassas i en grön kostym eller kan jag fortsätta vara en fuskande, köttätande, smått egoistisk grönsaks-fantast?

Publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #39