Snart är det dags. Den blå linjen är målad, nummerlappen uthämtad och den hysteriska löparmässan en måste ta sig igenom efter nummerlappshämtningen överlevd. Imorgon springer jag, och sisådär 60 000 andra, Göteborgsvarvet.

Ren galenskap om du frågar min mor, som varje år förundras över hur pappa och jag frivilligt tar ut oss fullständigt i två timmar (kortare för pappa då) – bara för en liten medalj, en banan och en kexchoklad.

Sällan hatar jag Göteborg så mycket som under Varvet. Speciellt Östra Hamngatan och Avenyn – hur är det ens möjligt att en gata kan luta så mycket utan att det syns? Eller ha så mycket spårvagnsspår och trottoarkanter att snubbla på? Hur tänkte Göteborg där, liksom? Och hur, huuuur kan människor vara så mycket i vägen som i den här staden?

”Lika mycket som jag hatar de där uppförsbackarna, lika mycket älskar jag de som sätter upp en whiskystation (istället för vätskestation) i Majorna”

Men lika mycket som jag hatar de där uppförsbackarna, och snubbelspåren, och invånarna som av någon anledning bestämt sig för att grilla en centimeter från banan, lika mycket älskar jag de som sätter upp en whiskystation (istället för vätskestation) i Majorna.

Precis som jag älskar solglittret på älven, blåsorkestrarna i sina uniformer, och rockbanden som spelar flera timmar i sträck från sina lastbilsflak. Barnen som tävlar om att dela ut high fives på Lindholmen, när en precis passerat tio kilometer och fortfarande orkar sträcka ut handen tillbaka. Mannen med bergsprängaren på Göta Älvbron, som spelar Håkanlåtar tills batterierna tar slut. Och så min egen personliga hejarklack, som plikttroget står vid Handels och hjälper mig klara den sista biten uppför Övre Husar och in i mål.

Allra mest älskar jag dock när göteborgarna visar sin mest göteborgska sida, som i det här underbara klippet från 2011.

Lycka till imorgon alla löpare och heja-på-are!