Jonathan Bengtsson hissar högerns bokstavlighet och dissar en viss gatumusikers frånvaro. Dessutom ser han en framtid där robotar eliminerar vår mallighet och där konsten hänger på din rygg som en schimpansunge.

Robot
Maskiner har redan börjat fasa ut både banktjänstemän och journalister. Man hoppas nu att samma omkastning ska ske inom konstväsendet. På något vis är väl konsten människans sista skrytbastion – men om begäret av att uttrycka sig går att programmera in i en näpen stålburk med knappögon och spaghettihår kanske vi till sist slutar vara så förbannat malliga. Också själen gick att beskriva med matte. Med vissa institutioner bör man eventuellt gå ett steg längre, och bara avlägsna varenda tendens till liv; Röhsska museets hela ledning kan med fördel bytas ut mot ett gäng cricket-klubbor med lösmustascher. Till exempel.

Äcklig konst
Riktigt äcklig konst är ändå ett inslag jag – tillsammans med ett litet gäng sydeuropeiska luchadorer som jublar eller buar när jag går nerför gatan – saknar i Göteborgs offentliga miljöer. Visst, vi har fontäner med små keruber som pissar varandra i munnen, men är det tillräckligt? Jag vill ha mer intention och chock. Möjligen menar våra makthavare att allmän konst ska vara typ lättsam, men begrepp som ”lättsam” har som bekant väldigt lite med livet att göra. Scenario: du går längs Kungsgatan och – pang! – en hel kantin med trassliga tarmar dallrar ner i ansiktet på dig, du skriker som ett djur. Scenario: du går längs Kungsgatan och – pang! – en varelse som ser ut som en blandning mellan en skottkärra och en vattenmelon hänger som en schimpansunge över din rygg, du skriker som ett djur. Konst som känns.

Svårt för kritik
Jag kan se varför konstutövare har svårt för kritiker. Föreställ er: Man känner en guds kallelse och börjar, strävsamt, arbeta på en tavla. Släcker ner alla andra delar i sitt liv. Ignorerar att man är småbarnsförälder, flyttar in i en vallgrav tillsammans med en gädda och lever på komposterade salladshuvuden. Man slutar att ha en uppfattning om sin egen kropp och förlorar till viss del också en känsla av ”jaget” men fortsätter måla till becksvart utmattning varje dag. Till sist är tavlan klar och hänger snart på Göteborgs Stadsmuseum. Nån från GP drar in två dar senare, skänker motivet tre sekunder, skriver 500 tecken om hur den inte håller. All tid förgäves. Du har skörbjugg och mässling i röven och dina barn lever nu som gatudansare i Bolivia. Kritiker kan, utan insats, alternera en hel livskurva.

Månadens hiss
Så skönt när den konservativa högern i Sverige – efter varenda terrordåd – väljer att ta budskapet om ”att bemöta hat med kärlek” bokstavligt, och drar ut i hånfulla tirader om hur töntiga alla maskros-sossar är. Återigen bekräftelse. Man har inte fel: när Hanif Bali och Ivar Arpi öppnar munnen trillar verkligen bara russin och torkat bajs ut. Föraktet är rimligt, den intellektuella spänsten obefintlig.

”Det gör mig orolig. Är det någon som leder elektricitet in i Göteborgs oberoende konstscen så är det denne man”

Månadens diss
Har inte sett den där Guns N’ Roses-göbben som brukar sitta utanför Systembolaget på Avenyn och lira rock på länge nu. Det gör mig orolig. Är det någon som leder elektricitet in i Göteborgs oberoende konstscen så är det denne man. Han kör nån Santana-låt ibland som bara pågår, det är liksom omöjligt att se att den någonsin skulle sluta. Stan tycks ha lite starkare färger varje gång.