På torsdag kan den nyfikne uppleva en afton med både jazz och dikt på nyöppnade Unity Jazz. David Väyrynen kommer då läsa upp ett urval av texter ur sin debutsamling Marken – och efteråt vankas det livemusik.

Hej David! Du har kallat Marken ”stadshatande poesi”. Det finns mycket att avsky med storstäder (hatar mycket här i Gbg – stannar för att jag gillar att hata saker); vad är sämst med Storstaden?
– Att människor är så otroligt snygga. Jag begriper inte hur de orkar ägna den tiden det krävs för att köpa rätt kläder, träna rätt muskler, äta rätt mängd kolhydrater och klippa rätt antal strån på huvudet för att se ut som de gör. Kan det verkligen vara lönt? Ja, företagarna tycker naturligtvis att det är lönt, men vill vi göra det här eller förväntas vi bara göra det? Kanske är det bara jag som är bitter, men jag vill mena att det finns en politisk dimension bakom min ståndpunkt. Frågan om hur vi behandlar planeten. 

Vad anser du om jazz som musikform?
– Jazz är avslappnande. Det räcker med ett par fraser för att du skall känna igen ungefär var i jazzhistorien du befinner dig, men mellan dessa händer det så mycket att du återkommande upptäcker nya saker. Dessutom är jazz perfekt att både läsa och skriva till. Lyssnar jag på textbaserad musik fastnar jag ofta i vad som sägs. Det blir svårt att reda ut vad en själv skall försöka plita ner. Hålla isär tankarna, alltså.

När vågade du börja kalla dig poet?
– Jag säger väldigt sällan att jag är poet, men jag antar att jag ses som poet av vissa människor. Det är väl antagligen en roll jag spelar, precis som jag spelar rollen som djurgårdare, som vänsterpartist, sladdbarn eller bekant. Jag har haft problem med att kalla mig poet, men det har i första hand handlat om att jag inte publicerat någon diktsamling. Förrän nu. Nu känns det mindre obekvämt att säga. Att skriva poesi däremot, det har jag nog aldrig haft problem med att säga att jag gör; precis som att jag kan snickra utan att vara snickare.  

”Vi behöver hjälpa varandra för att leva, inte köpa varandra för att överleva”

Det tar nästan ett dygn att ta sig från Hakkas till Göteborg; Vad gör du för att få tiden att gå på en sån mastig resa?
– På Norrlandståget surrar jag oftast bort hela resan. Det brukar börja lite stolpigt med att man frågar varifrån kupégrannarna kommer och vart de är på väg, men sedan slutar det med att man hittar gemensamma bekanta, delade intressen eller någon politisk fråga att diskutera. Någon bjuder på en öl, en annan på någon gammal banan och en tredje på en limpmacka. Delningsekonomi i praktiken.

Ett av de större teman som Marken tar upp är idén om det gemensamma. Skulle du säga att vi som samhälle har ”förlorat något” de senaste decennierna?
– Absolut. Vi lägger alltmer av det vi förr gjorde tillsammans i händerna på vinstdrivna företag, vilket i förlängningen gör oss mer till konsumenter än till människor. Vi tycker att vi är fria och självständiga, men kan allt mindre om de huvudsakliga behov vi har. Vi behöver hjälpa varandra för att leva, inte köpa varandra för att överleva. Egentligen. Förhoppningsvis kan vi ta det bästa från det förgångna och det bästa från det nutida. Se dem smälta samman: tes, antites och syntes. För på många sätt att våra individualistiska liv antitesen av hur vi brukade leva.

En helt annan fråga: Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Ekonomisk demokrati. Det borde fler önska sig i födelsedagspresent, så kanske vi skulle kunna få till det där klasslösa samhället någon gång!

Och till sist: Vad kommer du dricka under/före/efter ditt framträdande?
– Jag kommer nog säkert att dricka en öl. Och den kommer att vara god, nästan oavsett vad det är för märke. Märket lämnar jag till Petter på jazzklubben att bestämma; han har säkert sett till att ta in läskande sorter.