Ingen annan författare har filmatiserats lika många gånger som Stephen King. Förutom Shakespeare, då. Och Dickens. Och Conan Doyle, och … okej, ganska många, litteraturhistorien är trots allt lång. Men ingen annan nu levande, i alla fall.

Och det är onekligen något magiskt över Kings skrämselskriverier på film. Ett av hans hjärnbarn har till exempel haft IMDB:s högsta besökarbetyg i åratal – och ingen vet riktigt varför. Alltså, den är helt okej, Shawshank Redemption (1994), men den lider lite av Hobbit-syndrom. 100 sidor bok omsatta i alldeles för många sömniga minuter.

Exakt allas egentliga favorit-Kingare, The Shining (1980), tyckte författaren själv var en skymf. Men vad vet han, liksom? Boken är bra, men känns mindre lyckad jämfört med hur perfekt filmen är.  

”Kanske Kings allra starkaste skräckstund någonsin, trots att den tog en omväg genom någon annans hjärna”

Med cirka 60 långfilmer och miniserier hittills finns såklart några rakblad i godispåsen. Men till och med de av hans hastverk som mest verkar varit kokainnysningar snyts ut med åtminstone potential att bli underhållande. Exempelvis den novell som skulle bli Secret Window (2004) – även känd som det senaste vettiga som hände runtomkring Johnny Depp.  

Ett antal titlar – Carrie (1976), Dead Zone (1983), Misery (1990), Stand by Me (1986) – är ganska felfria, både som förlaga och film. Men mest intressant blir det nästan när det finns någon slags oväntad diskrepans mellan pennan och kameran. Som typ The Mist (2007), där Kings originalslut är lite whatever, medan Frank Darabonts filmklimax är … ja, har ni sett det? Det är så. Sjukt. Bra. Gå och kolla på det, nu! Spelar ingen roll om du sett/läst den förr, bara kolla på sista fem minuterna på Youtube.

… Såg ni? Man ba whaat!? Så grymt! Kanske Kings allra starkaste skräckstund någonsin, trots att den tog en omväg genom någon annans hjärna.