Borg är en ganska snygg film, som inte intresserar sig för mycket annat än det förväntade. Djungeltrumman har recenserat den nya storproduktionen om Sveriges största idrottsman genom tiderna.
Det ställer inte Borg i det bästa av ljus: i slutet av filmen är det enda förhoppningen man har kvar att Sverrir Gudnarson och Shia Labeouf ska knulla. Man hoppas att den danske regissören Janus Metz ska bryta förväntningens trista bojor och trycka in ett jazzigt jädra sexcrescendo. Druvor och skit. När inget annat funkar, men huvudpersonerna råkar vara så snygga att Joakim Lamotte blivit stammis på Gretas om han hade sett det här, kan man lika gärna åsidosätta alla högstämda anspråk. Låt dem gå loss på varandra.
Men Borg är aldrig en film som intresserar sig för annat än det förväntade. Den traditionella bilden av Björn Borg nyanseras inte: den skruvas fast. Den traditionella bilden av John McEnroe nyanseras inte: den dras åt. Allt det som redan var allmängods, allt det som våra pappor osammanhängande slirat om när de druckit för mycket på midsommarafton finns här. Björn Borg är en kallhamrad maskin, producerad ur de nordiska stålverken, utspottad av den mellansvenska tallskogen. John McEnroe är hans stissiga, amerikanska antagonist – en Mcdonalds-milkshake med allvarliga aggressionsproblem och en fräsig jeansjacka.
Vi får följa Björn Borg (Gudnason) från barndom till möjligheten att som förste tennisspelare någonsin ta en femte Wimbledon-titel. Givetvis med McEnroe (Labeouf) på andra sidan nätet. Vi får Björns dubbelfattade backhands mot garageporten i Södertälje som tioåring. Björns rörelse från ung känslospelare till fullständig mental stenbumling. Hans våldsamma språng upp i rikedom och glamour.
Skådespeleriet är delvis acceptabelt: Labeouf skämmer inte ut sig hela tiden. Tuva Novotny (Mariana, Borgs fru) och Sverrir Gudnason har däremot för många döda repliker att arbeta med. Manusförfattare och regissör vill ofta låta orden stå tillbaka, och karaktärernas fysik och ansikten föra filmens talan. Ett vanligt grepp när det ska göras konstfilm av sport – fokusera på den sakta sönderfallande kroppen! Men ju mer tystnad, desto känsligare måste orden skäras fram, och Borg hittar sällan tyngd i replikerna. När det väl blir dags för vredesutbrott framstår allt som underligt omotiverat. Scen: Björns fru Mariana säger typ ”tennis är svårt ibland.. tuff sport” samtidigt som hennes röst lägger sig ner och bugar. Borg: Men DRA DÅ!!! STICK DÅ FÖR HELVETE OM DU INTE PALLAR!!
Kamera- och klippningsarbetet är i alla fall välgjort. Trots att allt i sina sämsta stunder liknar en reklam för nåt A-kasseföretag som försöker rebranda och har hyrt in Kakan Hermansson som kreativ guru.
Borg tar inga risker. Ok. Men film som bygger på en sann historia bör ändå avkrävas fördjupning; man vill bakom de kolossala, solförmörkande föreställningarna om Borg och McEnroe, fram mot något mer intimt. Vi stannar där vi började.
