Imorgon kör tidningen Galago sin årliga tillställning på Pustervik. Vi åkte till ett Bokmässan under uppbyggnad, och pratade med tidningens chefredaktörer Johannes Klenell och Mats Jonsson inför evenemanget.

I år har ni ändrat ”Galagofesten” till ”Galagofestivalen”. Vad markerar det, Johannes?
– Vi har hållit på i 14 år med den här festen, och under senare år egentligen känt en tilltagande känsla av att: nu skiter vi det här. ”Vi kör ett elektroband på två pers, sen bokar vi ett par dj:s och låter det stanna där”. Istället blir det tvärtom, typ fyra band och jättemycket som händer runt omkring. Vi har alltid, lite på skoj, kallat detta för Galagofestivalen, den enda skillnaden i år är att vi gör det offentligt. Vad det markerar är väl att vi har insett att vi har hybris.

Hur då?
– Vi har ju drabbats av elefantiasis. Första året arrangerade vi Galagofesten på Rio Rio och tog tjugo spänn i inträde. Idag har festen växt ut till något mycket större: plötsligt har vi ganska höga förväntningar på oss. Samtidigt vill vi ändå hålla nere priset för tillgänglighetens skull, så hur vi än gör idag går vi back ganska rejält. Men det är det värt. Vår idé med festen har hela tiden varit att upprätta någon form av kontakt med mässfolket, och med vår Göteborgspublik, som inte tar sin utgångspunkt på mässgolvet.

Vad skulle du vilja säga till människor som menar att Galagofestivalen är exklusivt för vänsterorienterat folk?
– Det har inte varit så nånsin. Så här är det: Tidningen Galago har givetvis sin politiska inriktning, det är det ingen som förnekar, men vi skulle aldrig läsa av partiböcker vid ingången. Det har alltid varit vår inställning att det först och främst är en fest, och att alla som tycker att konceptet fest är tilltalande ska kunna komma dit och ha roligt. Och om det kommer ett gäng Timbroliberaler, well, de kan väl också ha kul? Det har alltid varit en del av charmen med Galagofesten – att komma in på dansgolvet och se både Johan Norberg och Maria Sveland.

Johannes får ett samtal från Sveriges Radio som klipper av intervjun, han ska medverka i något debattprogram. Jag och Mats, som tyst och envetet burit böcker i utkanten av vårt samtal, börjar småprata om hans glasögon.

– De ramlar av hela tiden, man blir så svettig av det här.

Det är kanske för att det är ganska tjocka bågar?
– Jo, så kan det vara. Man får akta sig, de är ju svindyra.

Hur mycket kostar de?
– Oj, det var så längesen jag köpte dem nu, jag vet inte.

Det är konstigt, man tror aldrig att glasögon är speciellt dyra – det är ju bara glasögon.

Johannes kommer tillbaka.

Vad ska intervjun handla om?
– Jag ska försöka förklara varför Ivar Arpi har gått ur Twitter.

Jag vill ju egentligen fråga otroligt mycket mer om det där, men. Hur motiverar ni valen av band detta året? 
– Vi har ju Vasas Flora och Fauna, som vi brukar kalla en klassisk bibliotikariefälla. Tigerbukten är helt enkelt ett väldigt bra band. Och Kitok bokade vi för att Mats började gråta förra gången han såg en konsert med Magnus.

Hur kom det sig, Mats?
– Det ska läggas till sammanhanget att jag hade druckit. Jag och min kusin gick dit, och hamnade i ett samtal med Magnus (Kitok) om vårt gemensamma samiska arv. Och det var något med att vara i ett mörkt vintrigt Umeå, kombinerat med den historiska tyngden som samtalsämnet la över kvällen, plus old school-hiphop, som helt enkelt fick mig att börja gråta.

Efter 14 år, vad har ni kvar för drömbokningar till festen?

Johannes tvekar. Mats säger utan en tillstymmelse till eftertanke, som om svaret har legat och vilat längst fram i pannloben sen förra gången han nämnde det för någon:
– Billy Bragg.

Det florerar naturligt nog alltid mycket Galago-folk på er fest: vem skulle ni säga är skickligast på att mingla av er?
– Ingen, säger Johannes. Min strategi i festsammanhang att jag går och gömmer mig i ett hörn. Men Mats är ganska bra på det ändå.

– Nej, Mats invänder direkt. Jag är ett monster på att mingla. Alltså, ett monster på ett negativt sätt.

Ni ska ha samtal och en liten monter med försäljning på festen för första gången, varför?
– Jomen, det är ändå många som bojkottar bokmässan i år, säger Johannes. Och vi respekterar det, och kan tycka att också de ska ha möjligheten att besöka Galagos monter.