De postironiska punkarna i Psykofant lägger ner om en månad. På fredag intar kvartetten Studio HPKSM, för ett sista Gbg-besök innan skränet tystnar. Vi stal en pratstund med bandets gitarrist Simon Hjort.
Ni har precis släppt en bra EP, folk gillar er, låter som att ni har kul tillsammans: Varför sluta nu?
– Det finns inget enkelt svar på den frågan, men som vi skrev i vårt offentliga inlägg så är all ryktesspridning osann. Med andra ord så är det tyvärr ingen som ska flytta till Hawaii, om nu det var något av ryktena. Det vore dock fett coolt att flytta dit och dricka kokosnöts-drinkar.
Om vi tittar tillbaka: Vad ville ni egentligen göra med Psykofant? Vad var er tanke från början?
– Jag kommer inte riktigt ihåg riktigt varför vi startade Psykofant. Jag tror det var för att mitt gamla band, Paint Sniffing Survivors, hade lagt ner och jag hade snackat med både Tora och John om att starta upp ett nytt band. Sen visste Tora ett ställe vi kunde repa på och så började vi göra musik tillsammans.
Sen när Matilda och Shiva anslöt sig föll alla bitar på plats och det blev skitroligt. När allt väl var igång dagdrömde jag om att Psykofant skulle vara ett sånt band som folk i högstadiet klottrade på toalettväggar och anteckningsböcker och som skulle få någon sorts kultstatus.
Lyckades ni med att bli ett sånt band, tror du?
– Det tror jag nog. Eller, det har i vilket fall som helst ploppat upp ovanligt många yngre fans senaste tiden vilket känns jätteroligt. Bland annat fick jag veta från en som jobbat på något musikkollo att ungdomarna där hade haft som uppgift att tolka en punklåt, och valt Psykofant. Sen så la några femtonåringar upp en hyllningsvideo till oss på YouTube nyligen, deras band heter ”Åtta Nektariner” och jag tror dom kommer bli nya Roxette.
Hur känns det förresten att under hela bandets existens framför allt ha varit förknippade med Jocke Berg?
– Det är mest roligt, kanske lite konstigt eftersom vi ändå har låtar som är politiska ”på riktigt” men det var ändå var vår låt om Jocke Berg alla fastnade för.
”Hon struntade dessutom i att se vår spelning och sa att vår musik är skräp”
Vilken är den sämsta spelning ni gjort?
– Allra sämst var när vi skulle spela på en insamling för musikhjälpen på Slakthuset i Stockholm. John kunde inte vara med så vi skulle köra med en gitarr och kort inpå spelningen så stämde den ur sig totalt och min stämmaparat slutade fungera. Så allt lät som en påse skit helt enkelt. Det fanns inte heller någon medhörning så man fattade inte vad man gjorde.
Och den bästa?
– Min favorit var när vi spelade på samma festival som Lydia Lynch och hon gav mig asmycket cognac och var så där härligt galen men supersnäll som man hade hoppats på. Hon struntade dessutom i att se vår spelning och sa att vår musik är skräp, men att det berodde på att hon för tillfället bara gillade instrumental musik från Egypten. Samma kväll gav också Refused oss en shoutout från scen.
Nu är detta ändå en slags avslutningsspelning, åtminstone för oss i Göteborg. Och en sån tillställning kräver ju nåt särskilt: vad kan vi förvänta oss?
– Jag tror att vi kommer dra fler ordvitsar i mellansnacket. Jag vill även få med slutlåten från Nalle har ett stort blått hus på något sätt men vi har inte repat inför spelningen ännu så vi får se hur det blir med den idéen. Vi ska även försöka fixa Håkan Hellström som hemlig gäst på vår cover av Veronica Maggios Hela Huset, men det kommer antagligen inte gå så vi får ta det näst bästa. Kanske Håkan Juholt, eller Färjan-Håkan? Håll tummarna!
”Vi ska även försöka fixa Håkan Hellström som hemlig gäst på vår cover av Veronica Maggios ”Hela Huset”
Vilken är den mest oväntade influensakällan till Psykofants musik, alltså någon som era fans aldrig skulle kunna lista ut?
– Jonathan Bengtsson som skriver på Djungeltrumman, alltså du, var med och spökskrev en bit av en låt en gång, men det har han, alltså du, nog glömt. Heman Hunters är en stor influens också, men det är väl mer uppenbart.