I november drömmer Jonathan Bengtsson om 90-talet, hyllar kafékapitalismen och undrar vad som händer i Hisings Backa.

Pralinskräck
Man ska visst skoja åt att ett gym stängt ner på Kyrkogatan, och att en pralinbutik har tagit över samma lokaler. Det ska vara kul. Själv känner jag oro. Pralinbutiker är en sjukdom på samhällskroppen. En del i en farlig, borgerlig dröm om att socker ska upphöjas till någonting fint och rent. När man äter godis måste man nämligen offra något av sig själv. Det är meningen att man ska höra fettet knastra i ansiktet, dopaminet skrika i ådrorna, fötterna svullna upp av insulinpåslaget så det ser ut som man har ett par holländska träskor under strumporna. Inte äta små kakaopluttar med dessertgaffel.

Fezdrömmar
När jag sätter mig på treans spårvagn hem från jobbet hamnar jag ofta bredvid en mycket svensk gubbe i en mycket turkisk fez. Han ser egentligen ganska oansenlig ut: små skäggtussar på kinderna som påminner om brösthår som har gått vilse. Piké som han absolut har stulit från någon Halebop-försäljare. Ansiktsdrag så förglömliga att, hade han amputerat huvudet och satt dit en vattenmelon hade ingen reagerat. Men så fezen. Den vilar där uppe som en liten prinsessbakelse. Jag gillar det: Man vill utmärka sig men har inte riktigt tid så man köper en hatt. Man hittar styrka och identitet där. Man sitter bredvid nån stirrande idiot med lockigt hår på vägen hem från jobbet och tänker: låt den jäveln glo.

Nostalgi
Farsot Records börjar sälja kassetter i Fiskhamnen och jag känner instinktivt att hela 90-talet kan återvända och svälja varenda centimeter av världen. Tänk: Internet återgår till att vara en sak som bara steampunkare och ovanligt ambitiösa pedofiler sysslar med, och inte ett kletigt virus som äter sig in i alla livets utrymmen. Man kan bo utanför samhället i en sönderpissad plyschsoffa med en liten abborre fastsurrad i sitt skinnbälte som enda sällskap – utan att det blir en viral succé.

Månadens hiss
Fyra Condeco-caféer slår igen i Göteborg och plötsligt älskar man kapitalismen. Plötsligt vill man bränna sin sosse-kofta, den i samma färgskala som ett miljonprogramsområde i Skövde, på marknadsekonomins altare. Fyra Condeco borta. Som ett gitarrsolo. Som att se Carola Lemne ramla ner från en pall och bryta handleden. Nu ska visserligen Espresso House ta över lokalerna, vilket gör att man omedelbart blir bolsjevik igen. Men ändå: vi slipper soppbuffén, det barnsliga typsnittet, den kärlekslösa inramningen.

Månadens diss
Den senaste tidens nysatsningar i Hisings Backa har inte riktigt fungerat, och det är givetvis synd. Kanske har företagen inte varit tillräckligt visionära. Kanske måste man anamma en strategi av mer aggressiv karaktär. Kanske måste man göra som Sing Sing och kasta in något som talar till reptilhjärnan: en absinthfontän. Ny hipp secondhand-butik? Piffa upp stämningen genom att installera en absinthfontän vid jeansavdelningen. Liten gullig livsmedelsbutik? Ställ gärna en anordning som kaskadsprutar hårda strålar med 80-procentig sprit vid Harry Boy-kupongerna. Hisings Backa är fortfarande ett möjligheternas land. Men vi måste börja tänka bortom fraser som ”du kommer hamna i fängelse om du gör det där” och ”det är olagligt” och ”försöker du tillintetgöra den här familjen?”