Höga husfasader tornar upp sig över oss i de trånga gränderna, vi sneddar över någons bakgård och går över en bro. Ännu en smutsvit bro av marmor över den gröna kanalen.

Vi tar höger och vänster, girar skarpt för klungor av turister och kryssar vidare bland Venedigs gränder. Bort från gator som trampats upp av fotriktiga semestersandaler i jakten på det genuina och lokala.

Vi börjar redan innan lunch med ett ihärdigt spanande efter kvällens potentiella restaurang. Ja för denna gång ska vi hitta något riktigt bra och internet är inget att lita på, alla algoritmer leder oss bara till Tripadvisor. Men när hunger får synfältet att tappa sin skärpa är det svårt att avgöra om den ena eller andra restaurangen är den som serverar stans vassaste risotto.

Min vän försöker tappert hitta något att gå efter: ”En italienare sa till mig att de bästa restaurangerna är de fulaste, det ska vara tända lysrör och plaststolar”. Så vi sicksackar oss fram till ett ställe vi sett med de kvaliteterna, Ristorante alla Madonnade, som serverat klassiskt käk sedan 1950-talet. Darrningarna av hunger börjar eskalera, vi är snart där men det verkar finnas fler som har gått på lysrörsspåret. Restaurangen är full och en lång kö har bildats utanför.

Vi hamnar till slut, med tunga steg, på en liten bar i en trång gränd med något som liknar lysrörsbelysning. Och så det som tilltalar oss mest – vin i små glas för en ynka euro. Från bardisken plockar vår servitris ihop ett berg av ciccerier, venetianska tapas, och kanske är det så att hungern är den bästa kryddan för där och då är de det godaste vi ätit.