I ett tegelhus i Slakthusområdet är det 27 grader varmt. Niklas Wennberg, som av många skulle kunna kallas för Sveriges och världens framtid, tillbringar sina dagar här tillsammans med hundratals fiskar och grönsaker. Med två ton producerad fisk och 20 ton producerade grönsaker per år på blott 50 kvadrat kan provokatören som älskar djur ha svaret på världssvälten.

Niklas Wennberg berättar att han i grunden är journalist, och trots att han alltid försöker kommunicera sysslar han inte med hashtags. Ändå är det via Instagram jag råkat hitta honom. Den urbane bonden med tre getter döpta efter hans mor.
– Jag sa till min mamma att jag var tvungen att åka från henne på sjukhuset för att hämta hem getterna, sen kom jag tillbaka, berättade att jag skulle döpa dem efter henne och sen somnade hon in.
Det är i ett litet tegelhus i Slakthusområdet i Gamlestan gömmer det sig 50 kvadrat fulla av fiskar och grönsaker. Från utsidan skulle det lika gärna kunna vara en replokal, eller som i grannhusen, ett slakteri. Men innanför den tjocka ståldörren prydd med ett stort fotografi av några Clarias-fiskar döljer sig 27 grader tropisk hetta. Här utvecklar Niklas och hans företag Pond framtiden. För framtiden är närodlad fisk och grönsaker.
– Jag har hållit på med det här hela livet. Trots att jag är en nybörjare i allt. Jag räds inte svårigheterna. Jag som människa har rätt att blanda mig i angelägna frågeställningar.

”Vi tror att vi är överläkare eller överpsykologer eller undersköterskor och därmed basta”

2030 är ett genomslagsår för miljön, genom FN har årtalet valts ut som riktmärke. Då ska förändring ha skett. En stor del i den förändringen har Niklas, hans fiskar och hans grönsaker är framtiden.

– Kanske är det till och med mitt ansvar att lägga mig i, trots att jag inte dubbeldisputerat inom getfarmande, fiskodlande eller något annat. Det finns en låsning där, att vi tror att vi är överläkare eller överpsykologer eller undersköterskor och därmed basta. Och att vi därför inte vågar göra någonting annat. Det är ju en form av ego, att tro att jag kan göra skillnad ändå.
Egentligen gör jag ett övertramp, att jag inte håller till godo med vad min utbildning, titel, lönegrad eller intelligenskvot har tillskrivit mig. Jag överskrider det och känner en trygghet i det, jag svarar ju inte inför en myndighet som tillåter mig att hålla på med det här. Jag manifesterar och materialiserar.

En av sakerna som Niklas manifesterat är djuren i stadsbilden. Och hur konstigt det än må låta, så har andra djur än husdjur lyst med sin frånvaro i Göteborg sedan andra världskriget, tills Niklas tog ett gäng kultingar med sig och lät dem flytta in.
– Det har inte funnits grisar i Göteborg sen andra världskriget, nu pratar vi inte om varken minigris eller cirkusgris, utan slaktgris. Det är lätt absurt att vi i ett modernt stadskvarter exkluderar djur, annat än katter och marsvin och en och annan trast. För mig som varit busig på olika sätt och gillar att provocera en rådande norm, som här i ett stadskvarter, blir det otroligt intressant vad som händer när grisarna kommer in i kvarteret.

Vad händer?
– Alla älskar grisarna, de är så här små när de kommer, Niklas mäter upp nästan en meter mellan handflatorna, och sen efter bara ett litet tag väger de 200 kilo, men folk älskar dem fortfarande! Jag har haft damer i kontorskläder som “bara måste få sin dagliga dos gris” och kommer förbi hägnet en stund innan de åker till jobbet.

Att djur i staden provocerar är inget nytt, är det inte att höns ska dra till sig råttor så är det människor som tycker synd om djuren.

– När jag gör sånt här bjuder jag in till dialog, då kommer det alltid några djurrättsaktivister, det är självklart, men det är också småaktörer som jag själv som är enklast att påverka. Det går inte att påverka de stora slakterierna och charkuterierna på samma sätt.
Även om Niklas ser med viss rädsla på hur djurrättsaktivister påverkar småskalig djurhållning håller han delvis med. Djur ska varken lida eller bli mat i för stor utsträckning.  
– Men saken är att om vi lever nära djuren, som det blir när jag tar in grisar i tätbebyggt område, då äter vi mindre kött, precis som vi måste för att sluta påverka miljön så mycket.

I december 2017 har Wingårdhs Arkitekter och utvecklaren Midroc ganska nyss vunnit den sista tomten i Malmöstadsdelen Hyllie. På en av landets dyraste tomter ska de bygga ett flerfamiljshus som är självförsörjande på både fisk och grönt. I botten av huset en fiskodling och längs med väggarna vertikal grönsaksodling.
– Det blir en fjäder i hatten när såna här pretentiösa saker händer, att just Wingårdhs har börjat syssla med miljö och fiskodling gör att fler kan ta till sig det.

”Det finns ingen fisk i havet”

Djur ligger Niklas varmt om hjärtat. Han visar bilder på sin engelska springer spaniel-tik, på väg in till fiskarna har han några geckoödlor i ett terrarium och hemma i Mölndal finns både getterna och grisarna.
– Det spelar ingen roll om det är insekterna vi jobbar med här, fiskarna, mina grisar, getter elled hundar. De ska ha en dålig dag i hela sitt liv, och det är dagen då de dör.

Fiskestaden Göteborg och havsnationen Sverige är idag inget föredöme alls när det kommer till fisk. Trots att såväl räkor som makrill sitter i göteborgarnas DNA är vi idag bara självförsörjande på fisk upp till 15 procent. Resterande 85 procent importeras hit, mest är det norsk odlad lax.
– Vi måste börja ta tag i det här, det går liksom inte längre. Dessutom måste vi, och såväl regionen som staten, sluta fokusera på havet. Det finns ingen fisk i havet. Framtiden är att odla, förklarar Niklas

Och odla går det att göra var som helst. I tankarna hos Niklas simmar nu hundratals fiskar av arterna Clarias och Tilapia. Några kommer att bli julmiddag för de som tillbringar julen inom vården på Växjö Lasarett, andra blir det tvärs över gatan från sjukhuset på Michelin-krogen PM.
– Den här fisken är oslagbar, den påminner om ål, rökt smakar den utsökt. Lägg därtill hur klimatsmart den är och det går inte att motivera att köpa annan fisk.

Men hur funkar det rent tekniskt?
– Fiskarna utsöndrar ammoniak som är giftig för både fiskar och växter. Innan fiskvattnet används i odlingarna omvandlas ammoniak till nitrat i bakterietanker på flera tusen liter. När växterna ätit upp nitratet går det rena vattnet tillbaka till fiskarna. 
– Vi producerar 100 kilo grönt per kvadratmeter och år här. Det kanske smartaste är att akvaponik-odlingen inte innehåller någon jord och alla grönsaker kan gå direkt in till restaurangerna utan att de behöver bry sig om olika tillstånd för att ta in jordiga grönsaker.

Ljuset inne bland odlingarna är varmt och starkt, de 27 graderna gör sig påminda och vi har krängt av oss såväl jackor som mössor och halsdukar. Niklas Wennberg tar upp en Clarias med en håv och håller den försiktigt ovanför vattenytan.
– Den får inte bli torr, men den kan andas luft, kanske gör det den lite mänskligare. Det gör ont att veta att fiskarna här inne ska dö, men hade det inte gjort det hade jag inte varit frisk.

Niklas Wennberg släpper ner den gulliga Clarias-fisken i sin tank igen. Den sprattlar till och simmar tätt intill sina kompisar.

I dagsläget kommer inbjudningar från hela världen till Niklas Wennberg och hans kollegor. Alla, från flyktingläger i Dadaab till ministrar i såväl Burma som i Sverige vill ha Niklas och hans fiskar i framtiden. Frågan är bara när Göteborg förstår att även vi behöver honom.