Henrik Boström har varit ute och recenserat igen. Den här gången, Phantom Thread, en film i  regi av Paul Thomas Anderson med bland andra Vicky Krieps, Daniel Day-Lewis, Lesley Manville. Fina färger och former, men inte superspännande, enligt Henrik.

Det enda trista med Paul Thomas Anderson som filmskapare är att han verkligen, verkligen gillar sina Manliga Protagonister med Hjärnspöken™. Joaquin Phoenix, Marky Mark och till och med Adam Sandler har tidigare utgjort emotionellt utmanade hjältar i PTA-produktioner. Hans mest hyllade film, “There Will Be Blood” (2006), blev till och med lite seg stundvis, just för att det bara är ett gäng grabbar som bråkar i öknen. Och när Anderson nu, ett drygt decennium senare, återförenas med Daniel Day-Lewis handlar det ännu en gång om en komplex man med sociala svårigheter: Reynolds Woodcock, den fiktiva klänningskungen av femtiotalet fashion-London.

”Kan den goda kvinnans kärlek smälta en knepig ungkarls övervintrade hjärta? Vem vet? Vem bryr sig?”

Men modebranschen är i alla fall en miljö där du lätt undviker mansdominans, så Woodcock är omgiven av nästan uteslutande kvinnliga karaktärer. Och även om de främst existerar i relation till honom är de åtminstone många – och väldigt starkt porträtterade. Luxemburgska Vicky Krieps äger många scener som kärleksintresset Alma, engagerad i en känslomässig dragkamp med Reynolds; medan Lesley Manville utmanar båda två om publikens uppmärksamhet som hans syster och affärspartner Cyril. För att inte tala om Sue Clark och Joan Brown, två gamla sömmerskor som var med när de begav sig i det gamla London. Från början skulle de båda brittiska damerna bara hjälpa till vid research-fasen på Victoria & Albert-museet, men det slutade med talroller som House of Woodcock-anställda. Sparsamma men ändå utmärkande sådana.

Handlingen i “Phantom Thread” är dock inte superspännande. Kan den goda kvinnans kärlek smälta en knepig ungkarls övervintrade hjärta? Vem vet? Vem bryr sig? Men frågan utforskas under två otroligt snygga timmar, där den modeintresserade får ögat fullt av fina färger och former. Allt är dessutom underbart tonsatt av Radiohead-gitarristen och PTA-kompisen Johnny Greenwood.

Om det hela resulterar i Oscarssuccé återstår att se. Högt ansedda men ännu obelönade Paul Thomas Anderson kan ha svårt att vinna med årets startfält, både vad gäller regi och bästa film. Detsamma gäller Day-Lewis, trots pratet om att detta ska vara hans sista film innan pensionen. Manville är stark i birollskategorin – men trots kraftig konkurrens är det nog Greenwoods musik i “Phantom Thread” som förtjänar en statyett allra mest.

Phantom Thread har premiär den 23e februari.