När Roxy Farhat, i SVT:s program Konsthistorier om videokonstnären Gunvor Nelson, menar att det känns omöjligt att inte vara politisk i sin konst så får hon svaret ”men du tillhör en annan generation. Du har fötts in i ett mycket mer politiserat konstliv.”
Gunvor Nelson tillhör en av de konstnärer som tog avstånd från den politiska rörelsen när det begav sig, även om hennes avantegardeverk ses som en feministisk milstolpe i den amerikanska filmens historia. Av många betecknas hon rentav som en pionjär, men just detta att ”binda sig” till en ideologi var inte Nelsons intresserad av. Hennes personliga filmer handlade om henne, helt enkelt. När jag söker bland framstående kvinnliga konstnärer genom historien är det en återkommande företeelse: den komplicerade relationen till de politiska kopplingarna. Känslan av att inte vilja binda sig till någon rörelse överhuvudtaget, att inte vilja representera något annat än sig själv och sitt skapande och bli betraktad som… ja, skapare? Människa?
”Det är feminism att vattna sina blommor, det är feminism att inte vattna sina blommor”
Jag förstår Roxy Farhat, och jag håller förstås med: allt är politik, vare sig vi vill eller inte. Det är omöjligt att frigöra sig från strukturen. För att någonsin kunna bli sedd som människa, för att någonsin kunna skapa något som kan få ett egenvärde frånkopplad samhälle och skapare, måste vi först belysa och strida emot den befintliga maktstrukturen. Hur ska det annars gå till? Till en början förstår jag inte: hur resonerade Nelson och de andra? Höll de inte med om att det finns en könsmaktsordning? De, om några, borde ju ha erfarit kraftigt motstånd (liksom kvinnor gör nu) bara inom branschen. De ville bara skapa sin konst. Men är det möjligt att ”bara skapa sin konst” som kvinna i ett patriarkat? Blir det inte en obligatorisk kamp, detta att strida mot mansförtrycket och att befria sitt skapande?
Vad är det som gör att min teori ändå faller? Det är att kasta en blick runtom sig. Hur har det gått med detta att kalla sig feminist? Var och varannan människa, däribland your local metoo-man, orerar i sin vardag och sitt skapande (!) med sin ”feminism”. Det står på våra tröjor. Det hashtaggas i våra Instagram-bilder. De ultrarika kändisarna är det. Det är feminism att köpa hudvårdsprodukter, det är feminism att vaxa sig, det är feminism att vattna sina blommor, det är feminism att inte vattna sina blommor. Allt är politik – det är en fastställd sanning. Men hur politiserad blir konsten när omvärlden och det kapitalistiska systemet stulit, förvrängt och sedermera urholkat feminismen som begrepp?
Missförstå mig rätt, kvinnokampen pågår, har alltid pågått och kommer att pågå tills ekonomisk rättvisa (och således jämställdhet) skipas. Men vad betyder det att vara feministisk konstnär? Vad betyder det nu och vad betydde det på Gunvor Nelsons tid? Vad är kvinnokamp nu och vad var det då? Vad spelar ordet feminist för roll?
