Imorgon är det urpremiär av föreställningen Doktor Faustus på Folkteatern. Faustus själv säljer sin själ till djävulen, och vi har pratat med regissör Erik Holmström om bland annat detta!

Hallå Erik! Hur är läget och vad gör du just nu?
– Jag köper mat åt några i ensemblen nu faktiskt, så vi har en kort matpaus. Annars mörsar vi på inför premiären!

På lördag är det urpremiär av din version av Marlowes Doktor Faustus. Berätta, vad handlar den om?
– Den handlar om Faustus som säljer sin själ till djävulen. Han åker bergochdalbana genom sig själv, samhället, karriären och kärleken i jakten på att maximera sitt liv så mycket som möjligt.

Vad har du inspirerats av?
–Dels pjäsen Doktor Faustus av Christoffer Marlowe från 1500-talet, men även såpoperor, konsumtionssamhället, tecknad film, musikaler, klichéer och massa böcker om ekonomi.

Vad ser du mest fram emot inför premiären?
– Att vi förhoppningsvis kommer att känna oss klara och stolta, men också att få visa upp det vi har hållit på med sedan i julas!

Vad finns det för svårigheter och fördelar med just dockteater tycker du?
– Fördelen är att det är så knäppt. Nackdelen är att det är skitsvårt. Även det som ser lätt ut är det svårt. Vi har valt en form med helt platta dockor, vilket såklart är en oerhörd begränsning. Om dockorna vänder sig mot sidan så ser man bara en tunn pappskiva. Men vi tänker att just den galna begränsningen är intressant.

Har du någon tanke med att det just är platta dockor?
– Jag är ivrig med att prova och undersöka nya former av dockteater. Jag tycker om när estetiken är supertydlig. Då får man som åskådare mycket att ta ställning till, så jag ville helt enkelt testa platta dockor och manuset är också skrivet speciellt för just platta dockor.

Vad är typiskt med svensk scenkonst enligt dig? Finns det för mycket eller för lite av något?
– Det finns alldeles för mycket kommersialism, för mycket snack om publiksiffror, för mycket som stryker medhårs. För lite som är konsekvent, som drar idéerna hela vägen, för lite som riskerar att falla platt, för lite som går motströms, för lite som har tillit till publiken.

Vad kan publiken förvänta sig?
– Något de aldrig har sett förut!