Ännu en världsstjärna är född. På två år har Rhys fått miljontals lyssningar över hela världen. Idag släpper hon sin nya singel, No Vacancy. Det har gått för fort för att greppa, säger hon själv när Frida frågar henne om succén.

Hej Rhys! Hur är läget med dig?
– Heej! Det är bra, jag vakna precis. Gud va skrovlig jag låter haha, säger den tjugo åriga världsstjärnan och en ström av energi träffar mig. Klockan är inte mer än tio på morgonen men Rhys sprudlar.

Ska vi bara ta det här en gång för alla, hur uttalas ditt namn?
– Som Greece fast utan G. Så Reece! Hon skrattar och jag förstår att jag nog varken är den första eller sista som ställt frågan.
– Jag fick faktiskt en uppenbarelse här om dagen när jag såg mitt namn i skrift och det bara slog mig, mitt namn ser så jävla konstigt ut.
Men det är det du heter?
– Ja precis, det är mitt födelsenamn.
Bra artist namn konstaterar jag.
– Ja, verkligen, men just nu känns det som att det inte är så många som har koll på mitt namn, utan bara lyssnar på min musik. Allt har gått så fort, så namnet har väl inte riktigt hunnit hänga med.

Ja, berätta om det, du är ju bara tjugo år men har plötsligt gått och blivit världsstjärna?
– Det är sjukt. Det har gått så himla snabbt så jag har själv inte riktigt kunnat greppa det. Jag visste tidigt att jag ville bli artist men inte hur jag skulle gå tillväga men för två år sen träffade jag Perry, en sångcoach som i sin tur kände producenten Jörgen Elofsson, som hon jobbat med för typ tjugo år sen. Hon tog kontakt med honom och på den vägen är det. Han ville göra en demo och hon föreslog mig, lite risky i och med att jag inte gjort något liknande förut, men det gick bra. Han tyckte om att arbeta med mig, och jag med honom, berättar Rhys och låter nästan lite förvånad själv – glad men förvånad.
– Det hjälper verkligen att ha bra personer i sin omgivning och att jobba med Jörgen har ju givetvis gett mig en jätteskjuts, fortsätter hon.

Berätta mer om dig, vem är du?
– Vem jag är? Jag är en 20-årig artist som kommer från Portland i USA. Jag flyttade till Sverige när jag var tio år, och nu håller jag på med pop. Främst deprimerande pop, säger hon med lättsamhet.
Vad menas med det, deprimerande pop?
– Typ en ensam elgitarr och någon som sjunger sorgliga texter. Hon skrattar lite och förklarar.
– Nästan alla mina låtar är sorgliga, lyssnar man på texterna så hör man att de flesta själva verket är deppiga, även fast melodin kanske är glad och upplyftande. Det blir så när jag skriver. Jag känner mycket mer för den typen av låtar själv och får väl en djupare koppling till musiken än när jag hör glada låtar. Så det är nog därför. Jag har försökt skriva glada låtar till min pojkvän flera gånger, han är helt underbar och jag är jättekär, men det slutar oftast med sorgliga låtar ändå. Det varierar såklart lite grann och det kommer nog vara lite upp och ner framöver också, jag vill inte känna mig instängd i en genre eller i en viss typ av musik.

”Jag har försökt skriva glada låtar till min pojkvän flera gånger, han är helt underbar och jag är jättekär, men det slutar oftast med sorgliga låtar ändå”

Hur vill du själv att dina låtar ska kännas för den som lyssnar? Jag läste någonstans att du vill att alla ska gråta till dem.
– Jag vill att man får känna precis som man vill och gör men jag tycker nog att det är extra kul när man kan känna sig upplyft och empowered av min musik. Jag träffade faktiskt en tjej för ett tag sen som berättade att hon tagit sig ur en depression genom att lyssna på Too good to be true, det kändes såklart wow! Overkligt. Det är ju såklart skitkul ifall min musik kan hjälpa människor att ta sig ur något och slita sig loss från något kämpigt.

Berätta om framtiden, vad är din största dröm inom musiken?
– Haha, alltså min dröm sedan jag var liten har alltid varit att vara med på Ellen The Generous. Alltså som en gäst, en som får sitta i fåtöljen och bli spela spel, och givetvis att bli skrämd. Jag är ju hälften amerikan så jag har väl fortfarande lite “The American Dream” i mig. Det hade varit skithäftigt att få bli stor i USA, jag kommer ju trots allt därifrån. Men härnäst släpper jag ju en singel, den 16 mars.
Hur kommer den låta?
– Den kommer låta lite mer chill än min tidigare musik, inte deppig men inte heller glad. Det är en av de sorgliga låtar jag skrivit till min pojkvän, vilket låter sjukt, men den handlar om tiden innan vi blev tillsammans. Jag lovar, vi är jättekära! Hon skrattar lite igen och jag beundras henne, hennes energi och lättsamhet.
– I sommar kommer jag att spela på lite festivaler, Queens of Pop, Peace and Love och så på Gröna Lund. Resten är inte klart än. Jag hoppas på att det kommer ett album i höst och eventuellt ännu en singel innan sommaren men vi får vänta och se helt enkelt. Nu är jag mest taggad på att släppa No Vacancy och se hur den tas emot. Sen hoppas jag såklart på att vi ses i sommar!