De sex timmarna i gummibåten var de värsta timmarna i Shireen Murads liv. Men eftersom hon riskerade att dö i sitt hemland, hade hon inget val. I mars är det fyra år sedan hon kom till Sverige efter att ha flytt kriget i Syrien. Nu vill hon göra allt för mänskliga rättigheter – och för lite mindre än ett år sedan började hon därför studera till journalist.

Vi börjar med att backa bandet några år, vill du berätta om flykten från Syrien till Sverige?
– Det var fruktansvärt, för resan som flykting är farlig och kostar väldigt mycket pengar. Innan kriget hade jag och min familj ingen tanke på att lämna Syrien alls, trots att en av mina bröder hade flytt till Sverige tio år tidigare på grund av kurdernas situation i landet. Vi kurder hade nämligen jättesvårt att få id-handlingar och hade knappt några rättigheter alls. Men efter att det blev krig bestämde vi oss också för att fly, hela familjen. Både jag, mamma, pappa och mina fyra bröder som bodde kvar. Då blev Sverige och Uddevalla ett självklart val eftersom min bror redan bodde där. Jag, pappa och två av mina bröder åkte lite före resten av familjen, och vi påbörjade vår resa till Sverige i december 2013.

Hur gick själva “resan” till?
– Först åkte vi till Turkiet tillsammans och stannade där i tio dagar. Efter det tvingades vi åka med gummibåt över till Grekland. Den resan med båt tog sex timmar och var de värsta timmarna i hela mitt liv. Nu i efterhand är jag förvånad över att vi ens klarade av det. Pappa grät hela vägen och tänkte hela tiden på varför han riskerade detta med sina barn. Men när du väl sitter i båten tänker du att du förmodligen hade dött i Syrien i alla fall, då har du inte så mycket val.

Vad hände när ni kom fram till Grekland?
– Vi hade tur som överlevde båtresan, men när vi väl kom fram till Grekland splittrades vi. När du väl bestämt dig för att fly med hjälp av en smugglare, så styr smugglaren allt och har hela ens liv i sina händer, tyvärr. Som flykting är du beroende av dem och har du kommit halvvägs finns det ingen återvändo. Då är det bara att fortsätta. Efter att vi splittrats flög jag helt ensam, med falskt pass, från Grekland till Sverige. Jag kunde inte så bra engelska vilket var väldigt jobbigt, men det gick. Så jag kom till Sverige i mars 2014, då var jag 23 år.

Hur bearbetar man en sån fruktansvärd resa efteråt?
– Det tar så klart tid, men jag var ändå ganska gammal och kunde hantera situationen. Det var värre för min lillebror som bara var 12-13 år. Han tog väldigt hårt på både kriget och flykten hit, och är fortfarande väldigt rädd för höga smällar vilket är jobbigt. Men i det stora hela är jag mest glad över att vi överlevde allihopa och att vi får bo tillsammans i Sverige. Efter att du varit med om krig och varit så nära döden, tar du också ditt liv på mycket större allvar.

”Tillslut orkar du inte gå runt och vara rädd hela tiden. krig blir tyvärr vardag tillslut”

Hur var det att leva mitt under kriget i Syrien?
– I början var jag jätterädd hela tiden. Rädd för att jag, min familj eller någon av mina vänner skulle dö. Det konstiga är dock att du vänjer dig efter ett tag. Vi kunde sitta och fika någonstans, höra bomber smälla och människor dö varje minut. Men du orkar tillslut inte gå runt och vara rädd hela tiden. Krig blir tyvärr vardag det också, och du lever ständigt med tanken att “dör du så dör du”. Därför var det heller inte ett så svårt val att fly. Den risken var värd att ta.

Hur hittade du och din familj kraft att ändå lämna ert hemland?
– Det är såklart jobbigt att behöva avsluta sitt liv för att börja ett helt nytt, men eftersom en av mina bröder redan bodde i Sverige hade vi ytterligare ett skäl till att överleva. När vi väl kom fram Sverige blev jag lättad och tyckte ändå att det var roligt att börja om. Jag gillar att lära mig nya saker, och nu fick jag lära mig både ett nytt språk och hur ett helt nytt samhälle fungerar.

Vad hände när du väl kom till Sverige?
– Jag hade tur och fick uppehållstillstånd efter bara tre veckor, vilket jag är jättetacksam för. Jag började läsa SFI så snabbt som möjligt samtidigt som jag ingick i integrationsprojektet i Uddevalla kommun. Via det fick jag snabbt ett nytt kontaktnät och många vänner som, förutom samhället i stort, varit ett jättebra stöd för mig.

Om du ser tillbaka på ditt liv i Syrien innan kriget och ditt liv i Sverige idag, vad är största skillnaderna?
– Jag är mycket lyckligare nu. I Syrien levde jag bara för att överleva, inget annat. Trots att jag hade ambitioner att studera vidare även där, gick det inte eftersom vi kurder inte hade något värde och inte kunde få någon id-handling. Jag ville så mycket, men det kändes helt enkelt inte värt att drömma. I Syrien var samhället heller inte så ordnat som det är här, när jag tänker på det i efterhand var det verkligen kaos. Det är inget värdigt liv att tvingas leva i en diktatur. Idag har jag blivit en helt annan människa. Från att ha varit väldigt blyg och tillbakadragen är jag nu mer framåt och mycket mer flexibel. Jag har också tagit av mig slöjan, det är så befriande eftersom jag själv aldrig varit troende på det sättet. Jag respekterar de som bär slöja, men det har aldrig varit något för mig.

Finns det något speciellt du saknar i Syrien?
– Självklart saknar jag de vänner och familj som bor kvar, de som inte haft råd att fly. Och ens barndomsplats betyder såklart mycket oavsett, men jag saknar faktiskt inte att bo där, trots att kurder har det lite lättare idag. Jag vet hur hemskt det är att leva under krig, och det är inte slut än. Så i det stora hela längtar jag inte tillbaka till mitt förra liv. Jag har det tusen gånger bättre här i Sverige och Uddevalla. Samhället fungerar som det ska och klyftorna är inte lika stora. Här arbetar man också för mänskliga rättigheter på ett helt annat sätt.

“Att gå presidentens ärenden
är inte journalistik för mig”

Nu studerar du journalistik på Ljungskile Folkhögskola. Har ett jobb som journalist alltid varit en dröm för dig?
– Tanken på att bli journalist hade jag även i Syrien, men eftersom jag inte kunde läsa vidare var det inget jag ens drömde om. Hade jag ändå haft mina id-handlingar kändes ett jobb som journalist i ett land med diktatur inte helt lätt i alla fall. Att gå presidentens ärenden är inte journalistik för mig. Men när jag väl kom till Sverige och lärt mig språket var journalist enda målet för mig, trots att många avrådde mig till att bli det.

Varför då?
– Dels på grund av språket men också på grund av svårigheten att få jobb. Men jag struntade i vad alla sa. Nu hade jag flytt och fått chansen till ett nytt liv i Sverige, så jag såg inga hinder. Jag ville inget hellre än att arbeta för mänskliga rättigheter och rapportera om världens alla orättvisor. Så om jag inte blev journalist, vad skulle jag göra då?

Hur kändes det att bli antagen?
– Jag blev överlycklig och är idag otroligt tacksam för att lärarna trodde på mig, trots att jag bara bott i Sverige i tre år. På ett sätt tror jag också att jag har en fördel inom yrket på grund av min bakgrund, att jag kan se världen från två olika perspektiv.

Vad drömmer du om i framtiden?
– Jag vill göra mitt för mänskliga rättigheter, men först och främst önskar jag att alla krig ska upphöra. Och jag vet att jag inte kan rädda världen helt ensam, men om alla bara gör sitt, tror jag att världen blir bra tillslut. En dröm är också att någon gång i framtiden bli en prisbelönt journalist. Inte för att jag behöver få någon belöning, men jag vill kämpa för ett bra samhälle och allas lika värde. Det är det allra viktigaste.