När klockan slagit halv sju och dörrarna till Erikshjälpen Secondhand har öppnats, är det som att samtliga 150 personer hängt på låset. Alla för att snart åka på en resa tillbaka i tiden. Inte bara på grund av minnena som väcks av antikt porslin, retro möbler och gamla kappor. Nej, utan tillbaka till en etta på Kalendervägen, i Kortedala, år 2007.

Introt till Twin Peaks ekar runt den lilla scenen. Den fyrkantiga oansenliga ytan som knappt är upphöjd, är likt lokalen klädd i saker från förr. På de två, väl använda persiska mattorna står en fåtölj placerad i ena hörnet, och en stor porslinshund i den andra. Likt lampan som hänger från taket, över stolen, påminner den lilla prydnadskudden i fåtöljen om ett vardagsrum från förr. Och inte vilket vardagsrum som helst. För kanske ska den lilla scenen spegla en liten etta på Kalendervägen som nu är centrum i den stora lokalen som ligger i samma stad, men på en annan väg.
– Tack ska ni ha och välkomna till Kortedala. Eller det kanske är ni som ska säga det till mig.

Efter att Jens Lekman spelat första spåret på den skiva han spelade in för över tio år sedan, i samma stadsdel, fördes han, och likaså publiken tillbaka till Kortedala och år 2007.
– Jag bodde här för längesen. Då spelade jag in den skivan som jag ska spela ikväll.
Jens pausar en stund.
– Den fyllde 10 år förra året, och jag fick erbjudanden om att spela den live flera gånger. Men jag har svårt för nostalgi, så jag tackade nej. Men om jag skulle spela skivan i sin helhet igen, så skulle jag göra det i Kortedala. Och jag är så glad att jag får spela den för er här ikväll.

Trots avsaknaden av harpans klang kunde inte Put your arms around me passa bättre än som spelningens andra låt. Med bara gitarr och Jens Lekmans klara, tilldragande stämma är det avskalat och naket. I refrängen hörs inte bara hans röst, utan även publikens. Det är dovt, men det är skört, och det är nu som Jens Lekman verkligen befinner sig i den etta på Kalendervägen som betytt så mycket. Och publiken får följa med.
– Man ska inte romantisera förorten, men Kortedala, det var mitt Twin Peaks. Här fick min fantasi liv, och jag fick lugn och ro till att skriva en skiva, säger Jens Lekman till publiken.

Ljudet som som kommer av att Jens blåser ut luft samtidigt som han formar sin mun till ett o, ersätter blåsinstrumentet hedervärt, om inte bättre. Återigen bevisar musikern genuiniteten i hans musik. Visslingarna till tonerna av Friday Night at the Drive–in Bingo får den tämligen tillbakadragna publiken att börja stampa i takt, och försiktigt gunga tillsammans. Det är inga voluminösa rörelser, men det är kärlek från båda håll, och det räcker. Anspråkslöshet har fått en annan innebörd.
– På en vägg vid kyrkan i Kortedala stod det att allt roligt händer någon annanstans. Men skrapar man på ytan kan man träffa fantastiska frisörer.
Jens skrattar till, och det är inte svårt att lista ut vilken låt som komma skall. Men innan dess får publiken ett råd som de utan vetskap redan följt.
– Om ni har en tidsmaskin, åk tillbaka till 2007.

Shirin är, förutom ett albumspår, namnet på den frisör som Jens gick till under sin tid i Kortedala, och som har följt med honom världen runt. Till följd av Shirin, i symbios med I’m Leaving You Because I Don’t Love You, gör också det opretentiösa, lilla mixerbordet på scenen sitt. Och på något sätt funkar det, för när Jens trycker på knappen på det lilla bordet, trycker han också på en knapp hos publiken. Och i takt med att de samplade trummorna till The Opposite of Hallelujah ekar ur högtalarna, kommer nu publiken, likt Jens, igång på riktigt. Hade inte knappen på mixerbordet eller hos publiken funnits, hade det förmodligen blivit enformigt och en snudd på monotont. Kanske till och med tråkigt.

Men istället blev det en försynt tisdagskonsert fylld av förälskelse. Jens Lekmans kärlek till Kortedala – och publikens tillgivenhet till musiken. Den ringa publikskaran förvandlades till statister i Jens Lekmans liv från förr. Och Jens Lekman på scenen blev ett kvitto på att Night Falls over Kortedala är bättre på scenen än i lurarna på spårvagnen hem.

Resterande låtar tar Jens både av och på gitarren, trycker av och på den lilla knappen på mixerbordet.
– När jag bodde här saknade många en känsla av samhörighet och en plats att mötas på. Då fanns inte Erikshjälpen, och jag är väldigt glad att det finns. Tack för att jag får spela här. Tack till Emelie som gav mig frågan, och tack för att ni kom.
När A postcard to Nina slagit sin sista ton, kliver Jens av scenen.
– Det var fantastiskt fint. Jag har föreslagit att vi ska köra detta en gång till.

Trots att det kanske var motsatsen till ett Hallelujah-moment, och att nästan hela publiken efteråt tog spårvagnen hem, var det genuint, ärligt och på riktigt.