I helgen är det hemmapremiär för Total Fräschhet på Stadsteatern. Föreställningen, som är den andra som Majornakillarna Anton, Filip och Ossian sätter upp tillsammans är en abstrakt historia om den fria konsten och bröderna Jorma och Edwards kamp mot kapitalismen. 

– Det är meningen att du inte ska förstå, säger Ossian när jag ber dem att konkretisera handlingen.

– Vi vill att alla ska komma hit utan förväntningar, utan att försöka se det hela ur ett förbestämt perspektiv. Vi pratade häromdagen om en film Anton hade sett som skulle handla om maktförhållandet mellan en man och kvinna i ett förhållande, och det var precis det den gjorde. Jaha. Det blir ju inget kul. Vi vill att de som kommer för att se oss inte vet vad de ska förvänta sig, förklarar han. 

De tre killarna, Anton Hellström, Ossian Melin och Filip Aladdin har varit vänner sedan barnsben, alla är från Majorna och har sysslat med konst så länge de kan minnas. Förra året satte de upp föreställningen Total Trygghet och fick toppbetyg både i Stockholm och hemma i Göteborg. Nu är det dags igen. På fredag är det hemmapremiär för den andra föreställningen i ordningen, Total Fräschhet. I ett år har grabbarna jobbat med teatern, som verkar vara någon slags utopisk fantasy-science-fiction-saga med fokus på den fria konsten, fadersfigurer och manlighet. 

– Vi börjar ofta åt andra hållet när vi jobbar. Först bestämmer vi premiärdatum, därefter vad vi ska göra och sen vad det hela ska handla om. Den här gången blev det en teater. Total Fräschhet har en stomme och en grundhistoria som vi utgår ifrån när vi jobbar men utöver det så är pjäsen alltid i rörelse. Vi blir aldrig färdiga utan lägger till saker pö om pö under årets gång. Kanske hör Anton en bra dikt, Filip en bra låt och jag ser ett roligt klipp som vi kan implementera i historien. Inte ens nu efter premiären av Total Fräschhet är vi färdiga, utan varje föreställning kommer att skilja sig från de tidigare. Det blir bara bättre och bättre, berättar Ossian.

Så om man ska gå, då borde man gå på den sista uppsättningen?
– Ja, egentligen, den kommer ju att vara den bästa.

”Det blir ju helt sinnesjukt att bara se och höra män i två timmar”

Grundhistorien, som Ossian pratar om bygger på en berättelse om prinsbröderna Jorma och Edward. De lever i en parallell dimension till planeten Jorden och deras far, Blåbärskungen, han styr över den fria konsten på Jorden. Nu hotas den fria konsten av kommersiella intressen och företag som vill gå in och bestämma. Vi får följa Jorma och Edward på deras resa till planeten Jorden där de tillsammans ska rädda den fria konsten från kapitalismen. Blåbärskungen representerar Ossians pappa och hans uppväxt där konsten stod i centrum, och på Jorden möter de två bröderna en annan typ av fadersgestalt, en hårdare, mer konkret fader som inte alls är vad de är vana vid.

– När de två bröderna kommer till Jorden blir historien allt mer verklig och grå. Antons karaktär, fadern på Jorden, han går runt och styr och ställer med ett rattlås. Han är nästan lite obehaglig och hotfull, säger Ossian och Filip fyller i.
– Föreställningen handlar om mycket, men delvis om fadersgestalter och män. Hela livet har vi ju sett upp till män i vår omgivning men nu har vi liksom förstått att många män bara är vidriga och patetiska, säger han och fortsätter.
– Vi närmar oss ju själva trettio nu och ska kanske inom en relativt snar framtid själva bli pappor. Det uppstår lite av en kris i ens roll som man när man förstår att många manliga förebilder man haft genom åren bara är skit.

Är det inga kvinnor med i föreställningen?
– Nej, inte en enda. Men det är också meningen. Det blir ju helt sinnesjukt att bara se och höra män i två timmar. Vi vill att publiken ska ifrågasätta män och vad det betyder att vara man.

Har ni själva kommit fram till någonting?
– Nä. Det hela känns bara hopplöst, säger Filip kort.
– Vi är väl egentligen inte heller ute efter några slutsatser, utan främst av att problematisera ännu mer. Vi vill snarare ställa frågor än att komma med några svar, säger Anton.
– Vi anser inte att att svara på frågor är varken vårt driv eller vår uppgift utan vi vill istället använda konsten som ett verktyg för att väcka ännu fler frågor, fyller Ossian i. 

De tre kompisarna sitter på rad i en grön soffa på sjunde våningen inne på Stadsteatern. De har alla arbetskläder på sig, Filip och Ossian med målarfläckar på byxorna och Anton i ett par slitna jeans. I korridoren utanför står rekvisitan, abstrakta föremål målade i turkos och rosa sprayfärg. Jag föreställer mig något slags landskap, djupa dalar, träd och berg. ”Allt är gjort av fogskum, du vet sånt man isolerar med” förklarade Ossian när vi smet emellan de färgglada konstverken på vägen hit. Varken Anton, Ossian eller Filip har läst någon utbildning efter gymnasiet, de har inte heller tagit hjälp av scenograf, musiker, manusskrivare eller någon annan personal utan har på egen hand både skapat rekvisita, manus, ljud och ljus och är dessutom de enda skådespelarna i föreställningen.

” Vi är bara tre outbildade killar som bara jobbat extremt hårt”

– Vi är bara tre outbildade killar som bara jobbat extremt hårt. Vi tänker att det är rätt skönt, att vi visar att man inte alltid måste få ett godkännande från etablissemanget utan att det kan gå ändå. Vi fick ju det tillslut men i början var vi helt enkelt tvungna att våga lita på att vi tre faktiskt kan genomföra de här genom att bara flumma runt och pröva oss fram, förklarar Ossian. 

– Vi har säkert gjort massa fel när vi byggt och haft oss men det fick bli vad det blev, och det blev ju också bra, fortsätter han. Jag säger inte att vi sveper in och räddar världen direkt men vi vill att man ska gå härifrån och känna sig upprymd. Mitt i allting, mitt i alla rätt och fel och etiketter och roller, så finns det här. 

De tre killarna ser kolugna ut. Men blir ni aldrig stressade?
– Jo, givetvis blir ju vi också ångestfyllda ibland och undrar vad fan vi håller på med. Anton sa faktiskt senast genrepet igår “vad fan är det här?!”, men vi tror också att den känslan är nödvändig för att det hela ska resultera i något bra. En film eller teater med de bästa skådespelarna, bästa manusförfattarna, bästa scenograferna och en oändlig budget, den kan aldrig bli häpnadsväckande eller fantastisk, den kan bara bli ” väldigt bra genomförd”. Bara något som stundtals känns patetiskt och jävligt dåligt kan resultera i något riktigt jävla bra. 

Biljetter till Total Fräschhet hittar du här!