Scenkonstgruppen Altitudteatern blev nominerade i kategorin Publikens röst under årets Scenkonstgala för deras kvinnohistoriska föreställning Minns du Zenobia?. Under fredag och lördag gästspelar de på Teater Jaguar – och vi har pratat med skådespelarna och de konstnärliga ledarna Siri Bengtén och Mia Oholsson om kvinnoöden, feministisk scenkonst och vad det behövs mer av inom svensk scenkonst.

Först och främst, berätta om Altitudteatern, vilka är ni?
– Vi är en feministisk scenkonstgrupp som jobbar separatistiskt med personer som har kvinnliga erfarenheter.

Minns du Zenobia blev nominerad i årets Scenkonstgala – berätta om föreställningen!
S: – Ja, så himla kul! Vi har varit överväldigade av responsen från när vi spelade föreställningen i Stockholm i höstas, som är en kvinnohistorisk hyllning till bortglömda hjältar, till kvinnor som varit med och förändrat sin samtid. Kvinnor som har vågat gå emot orättvisor och normer i rådande samhällsstrukturer. Vi har genom arbetet själva kunnat inspireras av och funnit styrka i deras kamp, och det verkar som att detta har smittat av sig på publiken också.

Vad handlar den om?
– Minns du Zenobia? handlar om 6 historiska kvinnor som tillsammans har hamnat i ett sorts tomrum och fallit i historiens glömska. Tillsammans får vi återuppleva deras liv och deras öden och minnas deras storhet. Med smärta, humor och ett gott stycke jävla anamma. Vi får möta konstnärinnan Sigrid Hjertén, frihetskämpen Olympe De Gouges, transaktivisten som medverkade under Stonewall riot Marsha P. Johnson, Palmyras krigardrottning Zenobia, folksångerskan och aktivisten Violeta Parra och fysikern Lise Meitner som upptäckte nukleär fission.

”Kvinnor som har tagit för mycket plats och på olika sätt brottat sig fram genom ett mansdominerat yrke och samhälle. De alla haft sina taktiker och tillvägagångssätt för att överleva, och de är alldeles sprakande modiga”

Hur uppkom idén?
S: – Jag ville skapa en föreställning om kvinnor och hylla de kvinnliga livsöden som fallit i glömska, som har suddats ut eller förminskats av den patriarkala historieskrivningen. Det är så mycket av vår historia som har raderats eller ignorerats, men det fantastiska är att det inte är för sent att minnas – det finns en skattkista med miljoner kvinnohistorier som vi kan återupptäcka och inspireras av. I Minns du Zenobia? får vi bara möta en bråkdel av dem. Kvinnor som har offrat sina liv för våra rättigheter. Kvinnor som har tagit för mycket plats och på olika sätt brottat sig fram genom ett mansdominerat yrke och samhälle. De alla haft sina taktiker och tillvägagångssätt för att överleva, och de är alldeles sprakande modiga.

Nu ska ni spela den på Teater Jaguar i Göteborg, hur kommer föreställningarna att bli?
– Ja! Vi är så himla taggade, hela ensemblen. Det har varit stor förfrågan från Göteborgstrakterna så vi är väldigt förväntansfulla. På Jaguar kommer det att bli en intim föreställning, som passar bra till denna kärleksförklaring till dessa bortglömda hjältar.

Vad kan man som publik förvänta sig?
– Det kommer att bli mycket humor, skratt och sorg men framförallt en laddning kämparglöd. Ni kommer att få möta alldeles extraordinära starka, skarpa och komiska kvinnor. Sånger kommer spelas, glas kommer kastas, lösmustascher kommer flyga genom luften och tusentals minnen kommer att fylla scenrummet.

”Scenkonsten öppnar upp för människor att kunna mötas, ta del av och få en större förståelse för andra människors liv och historia. Jag tror att scenkonsten kan aktivera en som medmänniska”

Hur ser ni på scenkonst som ett sätt att uttrycka sig?
S: – Det är alldeles fantastiskt att kunna skapa drömvärldar där människor av kött och blod kan få mötas. Det är underbart när man känner hur publiken tillsammans håller andan, fnissar eller snyftar. Alla sorters gemenskap och mötesplatser som vi kan skapa i ett samhälle tror jag är gynnsamt och främjar förståelse, öppenhet och nyfikenhet. Scenkonsten öppnar upp för människor att kunna mötas, ta del av och få en större förståelse för andra människors liv och historia. Jag tror att scenkonsten kan aktivera en som medmänniska. På grund av att scenkonsten händer här och nu och vi är här tillsammans.

M: – Scenkonst är ett forum där det finns utrymme för alla möjliga uttryck, det känns befriande, tycker jag. Inom scenkonsten kan allting tänjas till sin gräns och kanske ännu längre? Scenen är spännande på så sätt att en aldrig kan vara säker, det är en ny publik och dynamik varje gång och reaktionen eller uteblivandet av den är olika. Det finns spelrum på ett sätt som är fantastiskt.

”Jag saknar scener där människor med alla typer av variationer får arbeta tillsammans i större utsträckning, att branschen skulle ha tid och utrymme för det”

Vad tycker ni det behövs mer eller mindre av inom svensk scenkonst?
S: – Personligen tycker jag att det är lustigt att det fortfarande går så stor del av våra statliga kulturpengar till att upprätthålla våra gamla storfavoriter Strindberg, Bergman, Shakespeare och dom antika grekerna. Oavsett om det är en förnyad version, eller med en twist så är det ju fortfarande samma pjäser som många utgår ifrån. Absolut har dom skapat fantastiska stycken, men det är dom inte ensamma om. Det finns ju en hel värld av dramatiker att skapa från. Själv tycker jag det är spännande med nyskrivet material, moderna dramatiker eller varför inte några kvinnliga dramatiker som hamnat i skymundan?

M: – Förutom allt som Siri redan nämnt så kan jag tycka att scenkonsten, trots känslan av att det är fritt och öppet, ändå bara är det för en del. Jag saknar scener där människor med alla typer av variationer får arbeta tillsammans i större utsträckning, att branschen skulle ha tid och utrymme för det. Möten mellan människor är som sagt fantastiska, jag önskar att vi vågade mötas på bredare och större vidder!

Har ni några fler uppsättningar på gång framöver?
– Ja! Till våren 2019 har vi planerat två stycken nyskrivna föreställningar. Håll utkik!