Imorgon släpper Tracy Irve ny musik. Syskonen Alexander och Linnea Herlogsson berättar att de har tröttnat på att vara försiktiga och singeln, Until The Day I Die är deras minst subtila hittills.

Halloj! Berätta om den nya singeln!
– Den nya singeln heter Until The Day I Die, för oss känns den som en naturlig fortsättning på det vi gjort men med en tydlig skillnad. Vi blir mindre och mindra subtila, både text- och produktionsmässigt, vilket märks tydligt i denna singeln, och det är lite därifrån den kommer. Vi har tröttnat på att vara försiktiga, och det är därför vi ville göra refrängen nästan stereotypiskt pop-ig.

När var och hur, ska man lyssna för att optimera den?
– Den kan bli lite vad man gör den till, det är kanske ingen partylåt men vi känner oss peppade av att lyssna på den. Det är lite så vi jobbar med alla våra låtar, det ska kännas både  ätt och svårt eller sårbart och starkt på samma gång. Så lyssna på den hur och när ni vill, men på högsta volym såklart!

”Det ska kännas både lätt och svårt eller sårbart och starkt
på samma gång”

Ni har ju släppt singlar ett gäng år nu, när kommer vi få höra en fullskalig EP?
– En EP är definitivt på radarn, men oavsett om man gör ett album eller en EP så ser vi ett ”body of work” som en ganska stor grej. Det är ingenting vi vill slänga ur oss utan vi väntar hellre och ser till att vi har rätt möjligheter och förutsättningar för att det ska bli så bra som möjligt. Dock ser vi Until the Day I Die som sista singeln av en låtserie, tillsammans med Keep Me Close, Feel Me och Silent Spaces. Dom hör definitivt ihop även om vi inte släppt dom i ett paket.

Vilka är Tracy Irve egentligen?
– Det där är en så svår fråga, vi har nog inte varit tillräckligt tydliga med det tidigare och det är någonting vi insett att vi måste vara. Vi är definitivt inte så ”mörka” som många verkar ha fått en uppfattning om dock, och den nya singeln kommer från den frustrationen också. Vi har, till stor del på grund av oss själva, inte visat riktigt vilka vi är. Sedan är vi inte superbra på sociala medier heller, vilket ju är en stor del av att vara artist idag, på gott och ont. Men förhoppningsvis får folk en mer och mer tydlig bild av vilka vi är.

”Att vi ofta bråkar och är irriterade på varandra vägs ju upp av den totala tillfredsställelsen man får av att göra det man älskar”

Att spela tillsammans med sitt syskon, är det ett vinnande koncept?
– Med tanke på att det finns en hel del syskonduos i branschen så får man ju hoppas på det i alla fall! Vi har ju levt med varandra hela våra liv och den relationen är väldigt användbar, vi kan varandra utan och innan.

Är relativt säker (100%) på att ni sagt att man bråkar 80 procent av tiden, men också att ni fortsätter med musiken främst på grund av att det är roligt, hur går det ihop?
– Att göra musik är en emotionell berg-och dalbana, om man dessutom är väldigt emotionell som person så kan det bli rätt rejäla upp- och nedgångar. Att vi ofta bråkar och är irriterade på varandra vägs ju upp av den totala tillfredsställelsen man får av att göra det man älskar. Så för att sammanfatta, det är definitivt inte stabilt eller roligt hela tiden, men i det stora hela kommer det alltid att vara värt det.

Förutom att lyssna in sig på Until The Day I Die, vad ska man göra i helgen?
– En runda på Bar Normal, lite flipper på Zamenhof och avslutning på Smaka. Där hittar ni oss i alla fall!

Och vad ska man fullkomligt skita i?
– Att lämna stan, det finns väl inget bättre än Göteborg på sommaren?