I helgen arrangeras för första gången den omtalade Statement Festival. En tvådagars musikfestival där enbart kvinnor, icke-binära och transpersoner är välkomna. Emma Knyckare, som ligger bakom initiativet, säger att målet är att lägga ner.

– Statement Festival är ingen lösning, och det är inte heller vad vi är ute efter, festivalen är en reaktion och vårt mål är att lägga ner den; att den inte ska behövas längre. Det har vi varit överens om sedan vi drog igång det här projektet, förklarar Emma.

Idén och arbetet med Statement Festival började sommaren 2017. Emma Knyckare, som i vanliga fall jobbar som ståuppare och programledare, hade precis börjat sin semester när hon slog på nyheterna och möttes av debatten om de många övergrepp som skett under festivaler runt om i landet.

– Det hade varit så många våldtäkter och övergrepp att det kändes lite som att det hela nådde sin kulm där och då. Folk tröttnade väl helt enkelt, Bråvalla la ner och vi fick nog. Samtidigt tyckte jag att debatten kändes väldigt sned, det snackades mycket om vems fel det var, vem eller vad vi skulle skuldbelägga. Är det sexuella våldet alkholens fel? Eller är det invandrarnas fel? Jag bestämde mig att ta reda hur det egentligen låg till. 97 procent, om inte mer, av det sexuella våldet utförs av män. Så vad skulle hända om vi utesluter dem?

Samma kväll twittrade Emma:

“Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”, vilket skulle bli startskottet på Statement Festival.

Emma berättar att hon under den här perioden längtade mycket efter att göra något som är större än sig själv, och “inte bara skriva skämt om pruttar och Björn Skifs”.

– Jag tycker det är coolt, hur man kan använda sin röst för att faktiskt skapa något så stort. Att jobba med separatistiska rum som makt och organisering är jävligt intressant, speciellt av den här storleken. Vad händer med stämningen när 7000 personer samlas i ett separatistiskt rum? Vad händer med fyllan och vad händer med våldet?

”Vår festival är ingen lösning, utan en reaktion”

Vad blev startskottet, från idé till handling?
– Från början var det hela bara en spaning, men det visade sig vara en spaning som var helt rätt i tiden. Jag fick otroligt många mejl och meddelanden, både från personer som ville gå och från de som ville vara med och hjälpa till att rodda. Det började gå upp för mig att kanske går det här faktiskt att genomföra? Givetvis var jag då helt aningslös om vilket jobb det är att sätta upp en festival. Två veckor senare samlade jag ihop gänget för vårt första möte och det var väl då det drog igång på riktigt. Att jobba med en projektgrupp som är separatistisk med enbart kvinnor, icke-binära och transpersoner är jävligt härligt. Det var en av de saker som många gärna ifrågasatte innan vi satte igång, “hur ska vi få tag i så många icke män som kan rodda en hel festival?”. Det har verkligen varit vårt minsta problem.

“Jag tycker att det är jävligt coolt hur man kan använda sin röst för att skapa något som är större än sig själv”

Hur tar vi det här vidare då, från en härlig festival till att skapa förändring?
– Det som vi gör är framför allt att jobba med trygghet och separatism som en positiv kraft. Vår festival är ingen lösning, utan en reaktion. Lösningen finns någon annanstans, den ligger  hos någon annan, i detta fallet – hos männen. Samtidigt som festivalen fungerar som en nedsatt fot mot sexuellt våld, är också en fet musikfestival och en frizon. Just därför har vi också valt att inte ha några panelsamtal eller debatter under Statement. Man ska inte behöva försvara sig och debattera här, utan på Statement ska man bara ha det jävligt gött – festa och känna sig trygg. Debatten den får ske någon annanstans, med och av någon som är bättre på det. Fokus för oss är inte att hitta svar på hur vi ska lösa problemet, utan bara vi inte tolererar situationen som är. Punkt slut.

För din egen del då, vad vill du ska hända härnäst?
– Jag har hela tiden haft en underliggande önskan om en samtyckeslag, om att killar börjar ta ansvar och börjar prata om och stoppa våldskulturen. Nu när vi har en betyder det att problemet med sexuellt våld tas på allvar och prioriteras och inte bara ligger på individnivå. Jag hoppas att min treåriga dotter kan gå på festival som 18-åring och inte förstå vad jag pratar om, att det här är något avlägset som hände “på min tid”.

Artikeln publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #52.