Idag släpper Nadia Nair två helt nya låtar, Bricks and Sandstorm och Moon. Premiärdagen till ära har vi snackat med henne om musikens betydelse, rasism och hur människor skapar fantastiska verk.
Hallå vi har ju inte snackat sen spelningen på Way Out West, vi kanske kan recap:a lite, hur var det egentligen?
–Det var magiskt… så mycket kärlek i min hemstad. Är så jävla nöjd.
Och idag följer du upp K med två helt nya låtar, hur känns det?
– Det har verkligen kliat i kroppen. Tålamodet testas alltid lite extra i den här delen av processen…
Berätta om bakgrunden till låtarna!
– Bricks and Sandstorms handlar om att älska min vackra hudfärg och den person som finns bakom den, det handlar om platsen som folk av färg ska få ta i ett samhälle och i situationer där man fortfarande inte anses vara normen. Det handlar om hur den normaliserade rasismen gör färg till ett problem men inte erkänner den rasismen. Det handlar om att jag inte tänker ursäkta och förminska mig själv och min kropp längre för att jag är en minoritet och alltså underrepresenterad. Tänker inte heller bli definierad av någon annan än mig själv på grund av stereotyper. Så det är en kärleksförklaring, men det finns en historia och ifrågasättning bakom.
”Jag tänker inte ursäkta och förminska mig själv och min kropp längre för att jag är en minoritet”
Och Moon?
– Moon är egentligen en slags kärleksförklaring men en annan typ av ”förklaring”. Jag skrev för en engelsk tidning nyss vad Moon handlade om och det föll sig ganska naturligt, men jag brukar dock ha svårt att förklara mina låtar och tycker generellt inte att det är en artists jobb. Jobbet har jag redan gjort i mitt verk. Det jag vill göra är att väcka känslor och få andra att fundera kring temat och musiken. Oavsett om det kommer från mörka eller ljusa platser. Det är bra att känna något.
”Låt folk bara slappna av och göra det dom vill göra, så kommer dom skapa fantastiska verk”
