Härliga Baltimoreduon Beach House är aktuella med nya skivan 7. Ikväll spelar de på Trädgår’n. Vi har pratat med ena halvan av bandet, Alex Scally.

– Hej, hur är läget? säger Alex Scally på avslappnad amerikanska.

Han låter lugn, nästan lite disträ. Vi betar av vädret, den rådande värmeböljan, städerna och turnéstoppen innan jag ber honom att ta mig tillbaka till Baltimore 2004, där allting började.
– Det är tretton-fjorton år sedan, något sånt. Det bara hände, säger Alex eftertänksamt. Han blir tyst en stund.
– Det var väldigt naturligt, självklart, precis som allt vi har gjort tillsammans sedan dess. Jag minns att det var väldigt varmt, precis som just nu här i Baltimore, och vi började jamma tillsammans, började göra musik i min källare. Det kändes naturligt så vi fortsatte med det, och ganska snart började vi spela in vårt första album. Det är galet hur enkelt det alltid har varit, fortsätter han.

Alex utgör tillsammans med Victoria Legrand duon Beach House. Gång på gång, år efter år, har de hyllats för sin samspelthet och närhet som sätter prägeln på musiken. Vi pratar om den. Hur gör man för att hålla den vid liv, att inte bli trötta på varandra.
– Det kommer en tid i alla relationer när man har två vägar att välja mellan. Antingen växer man ihop eller så växer man isär. Det är bara så det är. När du lär känna någon och ni ser varandras brister så kommer ni antingen väldigt nära varandra och, precis som med ens familj, kommer att älska varandra väldigt djupt. Eller så gör ni inte det, säger Alex.
Han pausar.
– Man måste lära känna varandra på djupet, säger han sedan och fortsätter:
– Det gör mig så ledsen att tänka på alla band som har splittrats och inte ens pratar med varandra längre, alltså inte ens pratar med varandra. Han låter uppgiven, oförstående. Han glider mellan orden när han pratar, missar en del.

”The energy, that intense feeling in the world, it can’t be avoided”

Alex Scally låter precis som jag föreställt mig: flytande, avslappnad men ändå engagerad. Jag frågar om den nya skivan, 7, om skapandeprocessen och tankarna bakom.

Jag har läst recensioner där det sägs att den är er mest politiska hittills, var det tanken?
– Det här är grejen, när albumet var klart skrev vi en biografi, som vi alltid gör, och precis som alla andra gånger tas den på alldeles för stort allvar. Vi är ett mer abstrakt band än så, vi handlar mer om en känsla, förklarar han och fortsätter:
– Jag förstår det inte ens själv, men det vi gör är att vi översätter den här känslan till ljud, och till text. 7 handlar om allt som händer i världen. Det är en väldigt intensiv tid, en tid där det är omöjligt att fly undan verkligheten, det är omöjligt att inte känna de här galna energierna omkring sig.
– Det sociala klimatet under de senaste fyra åren. Den globala uppvärmningen är en av de saker som driver det, och migrationen den skapar. Det är ett intensivt ögonblick helt enkelt. Jag läser mycket om hur högerextrema grupper växer sig större, inte bara här i USA utan också i Europa. Jag har har hört att ni har såna i Sverige också. Det är det vi menar, energin i världen, den kan inte undvikas. Det går inte att vända sig bort, säger han.

Är det viktigt för dig, att kunna uttrycka det genom musiken?
– Ja, jag känner mig väldigt tursam som har något där jag kan få utlopp för min mänskliga energi, många människor har inte det. Jag har tur som får det genom musiken.

Tror du att vi alla behöver ett sätt att få utlopp?
– Jag vet inte, alla är olika. Det finns säkert människor som inte behöver det men jag är övertygad om att det finns människor som behöver det, men som inte har det. Det kanske skulle räcka med samtal. Jag tror att vi alla behöver mer samtal, mer gemenskap, mer interaktion och mer av att uttrycka hur vi känner.

”There will be a time in all relations were there’s only two ways to go. Either you grow together or you grow apart”

Hur gör ni för att översätta känslan till musik?
– Vi följer alltid vår inspiration. Det kan börja med att jag verkligen gillar hur ett ljud på synten låter, och så börjar vi jamma utifrån det. Sen fortsätter vi bara därifrån. 

Beach House har flera gånger skrivits om som ett av de få indieband som lyckats upprätthålla en musikalisk röd tråd under alla de 14 år som duon spelat tillsammans. Alex själv berättar att han själv upplever att musiken har förändrats, men är samtidigt tydlig med att han inte tänker på musik på det sättet. Han hör inte en genre eller ett visst sound, utan för honom handlar det om rösten bakom musiken.
– Vad jag hör när jag lyssnar på musik är ljudet av en artist. Vi har alla vår individuella röst och det är den jag hör, oavsett om det är hiphop eller klassisk musik, förklarar han.

Sedan det första albumet släpptes, för tolv år sedan, har bandet producerat ytterligare sex stycken skivor och turnerat runt världen flera gånger om. När vi hörs har Alex precis landat hemma i Baltimore efter fem veckors turnerande i USA och Mexiko, för att snart vara påväg igen. Denna gången till Europa, och Göteborg.
– Det var tre år sedan vi var i Europa senast, så vi är givetvis väldigt uppspelta. Först kommer vi till Göteborg, ett par dagar senare till Stockholm, och sen åker vi vidare till Norge och Danmark, säger Alex och ber mig uttala Stockholmsscenen, Münchenbryggeriet.
– ”Mounchenbryjerie”, stakar han till slut fram.

Jag frågar om han hade kunnat föreställa det här, att det där jammet i källaren skulle växa till en världskänd succé.
– Nej, jag vet faktiskt inte hur det hände. Det är antingen tro eller tur. Jag menar, vi har arbetat väldigt hårt, men vi försökte aldrig göra någonting som inte var vi. Det kom väldigt naturligt för oss, och råkade vara något som folk ville ha. Vilket jag, så klart, är väldigt glad över, säger Alex Scally innan vi avslutar och konstaterar: “I’ll see you soon”.