GRANT, eller Caroline Cederlöf som hon egentligen heter, slog igenom med råge tidigare i år. Hennes debutalbum Bloom har hyllats av ett gäng kritiker. I helgen kommer Grant till Göteborg och Oceanen men redan nu är siktet inställt på större lokaler, nämligen Ullevi.
Vi gjorde en klassisk fråga/svar intervju med henne.
Varför namnet GRANT?
– Jag valde GRANT för att det var helt frikopplat från mig personligen men också en referens jag verkligen gillar, Cary Grant. Precis som min mamma döpte mig Caroline har jag döpt upplevelsen av alla bitar av mig musikaliskt till GRANT, på så vis blir namnet superpersonligt.
Du har haft lite av en raketkarriär hittills med genombrott tidigare i år, hur känns det?
– De senaste två åren har varit de roligaste, mest givande, i mitt liv. Musiken och människorna runt omkring mig ger mig så mycket mening att leva, det är det mest värdefulla jag har. Att det går bra och att jag får göra roligare gigs och utveckla allt det här som det tagit ett liv att drömma upp är mer än jag kunnat be om, jag försöker att njuta och ta vara på det så mycket jag bara kan och orkar.
Hur skulle du beskriva din musik?
– Som trashig glam-pop med influenser från UK 90-tal och jazz.
Jag har hört begreppet ”James Bond-pop” nämnas angående din musik. Skulle det vara en dröm, att göra en Bondlåt?
– Definitivt! Jag har växt upp med James Bond på tv varje fredag. Sexismen är såklart påtaglig och irriterande men estetiken i filmerna från 60- och 70-talet och ljudsättningen har inspirerat mig löjligt mycket. Sean Connery-eran är min favorit även om Roger Moore är ingift i släkten på mammas sida.
Största inspirationskällan till din musik?
– Textmässigt inspireras jag av livet, men jag hittar mitt språk och sätt att skriva i litteraturen. Jag skulle vilja prova att skriva rent konceptuellt något gång, men idag är musiken min terapi och jag känner inte att jag är tillräckligt bra för att skriva om någon annan än mig själv utan att falla i klyschor, så fakta över fiktion, för jag är inte påhittig nog. Rent musikaliskt inspireras jag mycket av film och jag märker att jag ständigt går tillbaka till gamla idoler: Nina Simone, Edith Piaf, Portishead, Björk, Kate Bush och various 90-tals house-DJ:s.
Vad har du för relation till Göteborg?
– Jag har en morbror i Göteborg och några av mina föräldrars bästa kompisar bor där, så vi brukade åka ner någon gång om året när jag var liten. Senare i livet har Way Out West varit den främsta anledningen till att jag hängt där. Jag har gråtit bakom bajamajor i Slottsskogen och rejvat på Hisingen. Funderade på att flytta dit ett tag. Jag gillar Göteborg.
Är det första gången du spelar i Göteborg?
– Det blir tredje gången nu! En av mina absolut första spelningar med de här låtarna, innan jag kallade mig Grant, innan jag riktigt visste vilken riktning jag skulle ta, var på just Oceanen. På jazzfestivalen! Det var typ fem personer i publiken. Nu i somras fick jag spela på Way Out West, på Bananpiren, det är definitivt en mina roligaste spelningar, hade ju drömt om att få göra just den spelningen så länge.
Vad kan man förvänta sig när man går och ser dig på Oceanen?
– Jag kommer att ge allt av mig själv till er. Mycket känslor i pop som om det vore rock n roll.
Hur kom det sig att det blev Oceanen?
– Det kändes kul i och med att jag spelat där tidigare! Det är också ett jättemysigt ställe och kändes passande för den här turnén, lagom stort. Nästa år kan vi försöka boka Ullevi.
Hur var gig-sommaren för din del?
– Den har varit helt fantastisk, musiken tar mig till platser och tillåter mig att träffa människor som lyssnat på- och känner med mig, det är ju det som är drömmen. Varje gig blir det roligaste och är någonting nytt, det finns ingen heligare plats för mig än scenen.
Hur ser hösten ut?
– Jag kommer att fortsätta giga! Jag tillbringar all tid som blir över i studion. Det är lika delar lek och plåga, klassisk konstnärlig ambivalens mellan självförakt och hybris. Vill inte ha det på något annat sätt.
På lördag kväll äger konserten rum, mer om den kan du läsa här.
